Systemförändring

Min uppfattning är att all skadereglering ska skötas av ett oberoende organ där nödvändig kompetens för bedömning i dessa medicinskt komplicerade mål finns. Det är enda sättet att minimera risken för de oegentligheter som förekommer vid skaderegleringen i dag. Regleringen av personskador vid trafikolycka borde således inte ske i vanliga domstolar utan i specialdomstolar. Hela systemet där ”köpta” försäkringsläkare har ”vetorätt” borde läggas ned.

Det finns ett nätverk med hundratals försäkringsläkare, knutna till försäkringsbolagen och försäkringskassan, som motverkar en sund utveckling av diagnosmetoderna i Sverige. De få läkare som engagerar sig i metoder för diagnostik och att åtgärda skadorna och som påvisar nackskador blir ofta ifrågasatta av försäkringsläkarna. Eftersom försäkringsläkarna också upprätthåller en läkarroll inom vården borde frågan om ett dubbelt huvudmannaskap diskuteras ur rättssäkerhetssynpunkt och ur ett strikt läkaretiskt perspektiv. När dessa läkare extraknäcker som försäkringsläkare åt försäkringsbolagen blir de inte granskade, trots att det åligger Finansinspektionen att granska. Ena gången arbetar läkarna för att hjälpa patienten nästa gång arbetar dom i en beroendeställning för att stjälpa patienten. Kanske möter dom patienten i båda rollerna.

Varför ska försäkringsbolagen få lägga försäkringskollektivets pengar på meningslösa processer som bara sysselsätter försäkringsläkare och advokater samtidigt som den skadade försämras istället för att rehabiliteras? Pengarna hade ju kunnat användas till forskning, kompetensutveckling och meningsfull vård så att den skadade individen hade kunnat återgå till ett mer normalt liv och inte belasta försäkringssystemet.

Det borde vara en självklarhet att utarbeta effektiva diagnos- och vårdmetoder för att minska samhällskostnaderna och lidandet hos de nackskadade, mer självklart än att utbilda medicinska rådgivare i försäkringsmedicin.

Med bättre diagnosmetoder, bland annat bättre bilddiagnostik, kan sambandsfrågan bedömas utan inblandning av medicinska rådgivare. Uppenbarligen är detta en känslig fråga som mörkas eftersom situationen inte förändrats på 20 år.

Frågan om försäkringsläkarnas roll vid utformning av utlåtanden och i rättegångar har flera gånger varit föremål för debatt i riksdagen men längre än så har det inte kommit under de senaste 20 åren. Massmedia har vid olika tillfällen berört de nackskadades problem men aldrig lyckats återge hela den sanna bilden av hur illa behandlade nackskadade blir i vården och i våra domstolar. Problemen med bristande vårdrutiner, att försäkringsbolagen inte tar sitt ansvar och de bristfälliga rättsprocesserna hänger samman. Att dessutom bevisbördan för försäkringstagarna är orimligt hög i nackskademål gör att rättssäkerheten är låg för dessa personer.

Om du har för avsikt att stämma ditt försäkringsbolag är det viktigt att du skaffar ett läkarutlåtande som ingående beskriver den samlade symptombilden och orsakerna till den. Det är också viktigt att påvisa att hela denna symptombild går att härleda i tiden till ett och samma olyckstillfälle samt att symptombilden inte fanns före detta tillfälle. Utöver detta behövs också invaliditetsintyg för medicinsk och ekonomisk kompensation.

Om man går in på Sveriges Riksdags hemsida och söker under interpellationer på ”trafikskadade” så hittar man flera interpellationer som visar att systemet med trafikförsäkring aldrig fungerat som det ska när det gäller ersättning till nackskadade.

Jag har med detta inlägg försökt ge en objektiv bild av situationen för nackskadade i Sverige och som sagt jag är inte den ende som drabbats.

För mig är det inte bara en kamp om överlevnad, det är också en fortsatt kamp om rättvisa, att inte bli trampad på trots att man redan ligger.

Nästa sida.