Rättsliga frågor

Jag har lyssnat på och tagit del av ett stort antal domar i tvistemål om ersättning från trafikförsäkringen vid nackskador och de följer ett visst mönster där tolkningsföreträde som regel ges till försäkringsläkarna trots att dom inte undersökt den skadade. Jag har fört mitt eget ärende ända till Högsta Domstolen men förlorat.

Jag nekades av domstolen att få åberopa en videofilm som bevis från steloperation av min nacke. Jag har förgäves vädjat till försäkringsbolaget att ta del av filmen men dom hänvisar hela tiden till domstolsbeslutet.

Försäkringsbolagens och domstolarnas hantering av personskadeärenden undergräver förtroendet för den svenska rättsstaten. Rättsprocesserna präglas av godtycke. Om övriga tvistemål och om brottsmål hanteras lika vårdslöst av domstolarna har vi ingen rättssäkerhet och en lång bit kvar innan Sverige kan göra anspråk på att vara en rättsstat.

En domare sade i samband med en tvisteförhandling som jag bevistat att det är skillnad på att ha rätt och att få rätt i domstolen speciellt som den skadade har ett försäkringsbolag som motståndare. Jag kan gå i god för att så är fallet.

Handläggningstiderna blir ofta minst tio år på grund av utdragna rättsprocesser.

RTP gjorde 2014 en enkätundersökning bland 1500 av förbundets nackskadade medlemmar. Syftet var att belysa medlemmarnas upplevelse vid kontakt med sitt försäkringsbolag. Resultatet av denna enkät kan du ta del av här.

Värt att notera är att 8% av de som dör på grund av trafikolycka har skador i halsryggen. Bland de som överlever drabbas minst 1000 personer årligen av allvarliga nackskador i trafiken. Troligtvis är siffran skadade långt högre eftersom många går omkring med sådana besvär som är typiska för nackskador utan att veta vad som är orsaken. Den situation som nackskadade hamnar i väcker en mängd frågor. Bland annat gäller det bristen på effektiv diagnostik och medicinsk kompetens inom området nackskador och följdfrågor kring rättssäkerheten i Sverige.

 

Den traumatiska principen, försäkringsläkarnas förklaringsmodell för sambandsbedömning

Det finns ett mönster som går igen i tvistemål som gäller nackskador, nämligen att domstolarna använder en mycket dålig förklaringsmodell för bedömning av eventuellt samband mellan ett trauma mot nacken och efterföljande besvärsbild. Begreppet som inte har något vetenskapligt värde har myntats av en försäkringsläkare för att förklara för domstolarna hur läkningsförloppet efter en stukning av exempelvis en fotledled normalt ser ut. Modellen benämns Traumatiska principen (tidigare 72-timmarsregeln). Vanligtvis uppstår smärta omedelbart efter stukningen och skadorna läker ut av sig själva under de närmaste veckorna efter stukningen men i vissa fall läker inte skadorna ut, utan de utvecklas och blir kroniska, vilket inte nämns av försäkringsläkarna i samband med dessa tvister. Enligt försäkringsläkarna har man inte en nackskada om inte skadorna läker ut inom tre veckor efter traumat. Domstolarna utgår ifrån denna förlegade och starkt förenklade förklaringsmodell för att bedöma om samband föreligger mellan ett trauma mot nacken och efterföljande besvärsbild. Den traumatiska principen vilseleder domstolarna som drar slutsatsen att den skadade personen inte har en nackskada om besvären blivit kroniska. Försäkringsläkarna lägger sedan fram alternativa så kallade konkurrerande orsaker, exempelvis psykiska orsaker, till den skadades besvär vilket tillsammans med den traumatiska principen medför att domstolen anser att den skadade inte har tillräckliga bevis för att det finns ett direkt samband mellan besvären och olyckan. Domstolarna bortser ifrån att omkring 10% av alla nackskadade får kroniska besvär som tilltar med tiden.

Vanligtvis hävdar försäkringsläkarna att den skadades besvär till och från är vanliga i befolkningen, att besvären kan förklaras av en depression eller annan sjukdom, att sjukdomsförloppet inte följer förloppet vid en traumatisk skada, eller att besvären kan förklaras av fibromyalgi och så vidare (se sammanställning av försäkringsläkares retorik från 10 domstolsförhandlingar under externa länkar).

Se Svenska Läkarsällskapets seminarium 24 oktober 2017-10-24.

Försäkringsläkarna ägnar sig samtidigt åt att granska den skadades journaler bakåt i tiden i hopp om att hitta konkurrerande orsaker som inte har med olyckan att göra. Dom arbetar också med att systematiskt ifrågasätta kompetensen inom området hos de behandlande läkarna och ifrågasätter även deras behandlingsmetoder. Speciellt ifrågasätts utländsk kompetens eftersom den inte behöver vara lojal mot det svenska systemet. Konsekvenserna av försäkringsläkarnas beteende blir att den skadades prognos för att bli bättre istället blir sämre. Självklart skulle den skadade må bäst av att slippa processa. Processandet tär på den skadade på grund av försäkringsläkarna  agerande vilket inte kan ligga i linje med läkaretiken. Försäkringsläkarna stjälper istället för hjälper den skadade.

Samhället får i onödan ta höga kostnader, grovt räknat en miljard kronor per nackskadad, på grund av att försäkringsbolagen inte lever upp till sitt ansvar enligt försäkringsavtalen. Försäkringsbolagen vältrar över kostnaderna på det allmänna som lämnar den skadade åt sitt öde.

Trafikskadenämnden, dit många ärenden hänvisas i första hand, har starka kopplingar till försäkringsbolagen. Nämnden konstaterar oftast att samband inte föreligger. De skadade tvingas då att stämma försäkringsbolaget i domstol för att få frågan prövad vilket i 9 fall av 10 innebär att de skadade förlorar på grund av att beviskraven är högt satta och att försäkringsläkarna vilseleder domstolarna. Att hela denna process försämrar möjligheterna för den skadade att komma på fötter igen framgår av en studie presenterad i The New England Journal of Medicine i april 2000.

Efter vad jag upplevt anser jag att det finns starka skäl att granska domstolsprocesserna vid tvister mellan nackskadade och försäkringsbolag liksom Trafikskadenämndens sammansättning. Som det ser ut i dag övergår ofta en tvisteförhandling i dessa sammanhang i brottslig handling. Vanliga domstolar klarar inte av att hantera dessa tvister. Det finns en mängd frågor som kan ställas med anledning av detta.

  • Varför ska en ny medicinsk bedömning göras av jäviga läkare (se SVT PLUS Del1, Del2,  Del3  och Del4) i samband med tvistemål utan att dom ens träffar den skadade. Bedömningen har ju som regel redan gjorts av opartiska specialistläkare i samband med undersökning utan tanke på skadeståndsrättsliga frågor?
  • Varför utkräver domstolarna inte ett medicinskt underlag kring försäkringsläkarnas påståenden om tänkbara konkurrerande skadeorsaker?
  • Borde inte Socialstyrelsen vara tillsynsmyndighet för försäkringsläkarna även om dessa arbetar på uppdrag av ett försäkringsbolag?
  • Svenska läkare och myndigheter gömmer sig bakom det flummiga begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” för att slippa tillmötesgå patienters rättigheter. Varför? Se https://eueeshealthcare.wordpress.com/var-finns-eu-rattsligt-stod-for-vetenskap-och-beprovad-erfarenhet/
  • Vad beror det på att 90% av de nackskadade förlorar tvisteförhandlingen mot sitt försäkringsbolag?
  • Varför förtiger försäkringsläkarna att whiplashskadorna hos 10% av de skadade sitter i nackkotor, nervbanor, nervrötter, hjärnstam och i hjärnan och skapar inte bara smärta utan även försämring över tiden av de kognitiva och motoriska funktionerna?
  • Varför hanteras dessa medicinskt komplicerade frågor i domstolar som inte har kompetens att göra korrekta bedömningar?
  • Varför ska svenska nackskadepatienter behöva vända sig utomlands för att få rätt vård?
  • Varför leder svensk forskning kring behandling av nackskador inte någon vart?
  • Varför fick den ende försäkringsläkaren som åsatt mig invaliditet, 15%, inte vittna i domstolen?
  • Kan man uppnå remarkabla förbättringar (min husläkares bedömning) av hälsotillståndet genom en operation av nacken om skadorna i den inte är orsak till hälsobesvären?
  • Jag fick inte använda resultat från magnetröntgen och inte heller videofilmen från min steloperation i Iran som bevis i hovrätten trots att det var nya starka bevis som jag inte kunnat presenteras tidigare. Varför, den visar ju att jag har rätt?
  • Varför ville inte mitt ombud ta med mina dagboksanteckningar från tiden närmast efter olyckan som bevis?
  • Alla dessa frågeställningar och hela min egen rättsprocess visar att det finns stora brister hos domstolarna vid tvister mellan försäkringsbolag och nackskadade. Det finns inslag som påminner om forna tiders häxprocesser.
  • Vem granskar hur rättsväsendet fungerar?
  • År 2005 framlade Whiplashkommissionen sin slutrapport. Efter 2007 har färre skadeanspråk godkänts av försäkringsbolagen och efter 2007 har Finansinspektionen inte gjort någon granskning av personskaderegleringen vid nackskador. Finns det något samband mellan dessa omständigheter?
  • Varför ska samhället ta stora kostnader i onödan varje år när det bevisligen går att åtgärda nackskadorna och slussa tillbaka de nackskadade i arbetslivet?
  • Varför ska nackskadade bära rättegångskostnaderna och vårdkostnaderna själva och dessutom inte få någon kompensation av försäkringsbolagen?

Dessa missförhållanden kommer att bestå så länge som den svenska vården inte använder effektiva diagnosmetoder och så länge som det sitter avlönade försäkringsläkare, tillika företrädare för svensk sjukvård och vittnar vid domstolsförhandlingarna. Detta är ytterst en politisk fråga.

Om man tecknar en trafikförsäkring utgår man ifrån att den täcker alla typer av personskador. Om försäkringen inte täcker nackskador borde det ju framgå av försäkringsavtalet.

Det är viktigt vid sambandsbedömning att kunna härleda besvären bakåt i tiden, när dom uppstod och hur dom utvecklats, dvs klarlägga hälsotillståndet innan och efter olyckan samt att utföra magnetröntgen av halsryggen. (se sammanställning från Karolinska Institutet i slutet av inlägget).

 

Systemfel

Eftersom nackskador är svårare att upptäcka än många andra personskador och vården har dålig kompetens inom området är det svårt att ställa en korrekt diagnos och därmed försvåras möjligheterna hantera skadorna och att påvisa samband mellan besvär och en tidigare olycka. Det blir då också enkelt för försäkringsbolagen att förneka att det föreligger ett samband eller att det rör sig om en skada. Det finns grundläggande brister och systemfel vid dessa tvister. Det leder i slutänden till att staten får ta hela kostnaden för de som blivit arbetsoförmögna och som inte vinner sin talan mot försäkringsbolaget.

I mitt fall dominerade smärtorna i bröstryggen vilket ledde den medicinska utredningen på fel spår, nämligen hjärtproblem, under första året. Vid mina två första läkarbesök finns det dock noterat sju whiplashrelaterade symptom men domstolen har bara nämnt ett, nämligen minnessvårigheter. Att det inte står omnämnt något om nackbesvär i min journal från första läkarbesöken beror på att jag upplevde smärtorna i bröstryggen som klart dominerande och sammanhängande med nackvärken och att min husläkare var helt fokuserad på hjärtbesvär eftersom det låg i släkten.

 

”Vetenskap och beprövad erfarenhet”

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) klargör att svensk sjukvård i alla dess facetter skall bedrivas enligt ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Begreppet har dock aldrig specificerats i vare sig lagstiftning, proposition eller förarbeten, inte heller i någon dom.

Läkare, jurister, statliga utredare m fl har förgäves försökt att definiera begreppet. Socialstyrelsen har flitigt använt det för åtgärder riktade mot sjukvårdspersonal och sjuka. Försäkringskassan har nyttjat begreppet för att neka patienter ersättning. Vetenskap och beprövad erfarenhet tolkas godtyckligt vilket resulterar i en skönsmässig bedömning. Därmed frångås likhet inför lagen. Försäkringsbolagen använder sig också av uttrycket för att försvaga den skadades bevisning.

Försäkringskassan har tidigare konsekvent nekat att utge ersättning till nackskadade som åkt utomlands för att få vård och har hela tiden hävdat att metoderna inte används i Sverige och att de inte följer ”internationell vetenskap och beprövad erfarenhet”. Då det inte finns någon definition av vetenskap och beprövad erfarenhet har dessa avslag vilat på godtyckliga grunder, bland annat feltolkning av EU-direktiven. Numer har försäkringskassan utifrån EU-lagstiftningen tvingats ersätta nackskadade för vård utomlands. I detta sammanhang kan man fråga sig hur Försäkringskassan kan få göra inskränkningar i ersättningslagen från 2013 om ersättning för vård i annat EU-land och vägra ersätta patienter ersättning för vård som erhölls före 1 januari 2011? Det innebär att de som vägrats ersättning före detta datum utesluts från rätten till ersättning på grund av att Försäkringskassan tidigare fattat sina beslut på felaktiga grunder. Detta strider mot hälso- och sjukvårdslagstiftningen.

Efter att ha läst många domar i tvistemål mellan försäkringsbolag och nackskadade och varit närvarande vid ett antal rättegångar kan jag konstatera att de nackskadade för en ojämn kamp mot försäkringsbolagen och Försäkringskassan.

 

Sambandsfrågan vid tvisteförhandling

De försäkringsläkare som anlitas av försäkringsbolagen förvirrar domstolarna som oftast inte har tillräckligt underlag eller kunskap för att kunna göra en korrekt bedömning vid en tvisteförhandling i dessa medicinskt komplicerade mål. Oftast använder sig domstolen av försäkringsbolagens förenklade förklaringsmodeller. 90% av de nackskadade följer mycket riktigt den traumatiska principen men inte de övriga 10% (1000 personer per år) som har WAD-grad II (se ovan) och högre, vilket försäkringsläkarna förtiger. Det är dessa 10% som måste processa. Domstolarna dömer regelmässigt fel eftersom försäkringsbolagen och försäkringsläkarna lägger tonvikten vid den traumatiska principen.

Oftast räcker det inte att den skadade företer utförliga journalanteckningar och utredningar, inte ens om dom innehåller diagnosen whiplashskada och inte går att härleda längre bak i tiden än till olyckstillfället. En bidragande orsak är att domstolarna inte ser till den samlade symptombilden. I vissa fall vinner den skadade trots att bevisningen är mycket svag men oftast förlorar den skadade trots att bevisningen är stark. Det förefaller vara godtycke som avgör och det skapar misstro till rättssäkerheten.

Jag har bevistat flera domstolsförhandlingar där den skadade haft minst WAD II-skador och försäkringsläkarna påstått att skadorna/besvären inte har samband med trafikolyckan utan att ha undersökt den skadade. Det innebär att dom begår ett brott i juridisk mening eftersom ett osant intygande kräver uppsåt.

Nästa avsnitt.