Whiplashskador Carin Millfors

Korrupta domstolsprocesser

Med detta inlägg vill jag visa hur nackskadade nonchaleras i vården, och hur försäkringsbolagen och försäkringskassan kryper undan sitt ansvar. Jag vill också visa att rättsväsendet av olika skäl inte kan hantera tvister mellan nackskadade och försäkringsbolag. I början tar jag upp allmänna frågeställningar och fakta kring nackskador som jag hämtat ur olika källdokument. Därefter redogör jag för erfarenheterna från min egen rättsprocess efter det att jag stämt mitt försäkringsbolag i domstol.

Försäkringsbolagens och domstolarnas hantering av nackskadeärenden undergräver förtroendet för den svenska rättsstaten. Domstolarna går i försäkringsbolagens ledband. Om övriga tvistemål och om brottsmål hanteras lika vårdslöst av domstolarna har vi ingen rättssäkerhet och en lång bit att vandra innan Sverige kan göra anspråk på att vara en rättsstat. Om det är så att nackskadeärendena utgör ett undantag i rättsstaten så är de nackskadade en klart diskriminerad grupp i vårt samhälle.

Mina erfarenheter delar jag med väldigt många andra som har fått bestående nackskador efter en olycka.

Värt att notera är att 8% av de som dör på grund av trafikolycka har skador i halsryggen. Därutöver drabbas minst 1000 personer årligen av allvarliga nackskador i trafiken . Den situation som nackskadade hamnar i väcker en mängd frågor. Bland annat gäller det bristen på medicinsk kompetens inom området nackskador och frågor kring rättssäkerheten i Sverige.

Varför måste svenska nackskadepatienter vända sig utomlands för att få rätt vård?
Varför leder svensk forskning kring behandling av nackskador inte någon vart?
Varför ska en ny medicinsk bedömning göras av jäviga läkare i samband med tvistemål utan att dom ens träffar den skadade. Bedömningen har ju som regel dessutom redan gjorts av opartiska specialistläkare utan tanke på ekonomiska ersättningsfrågor?
Varför utkräver domstolen inte ett medicinskt underlag kring försäkringsbolagets påståenden om tänkbara konkurrerande skadeorsaker?
Borde inte Socialstyrelsen vara tillsynsmyndighet för försäkringsläkarna även om dessa arbetar på uppdrag av ett försäkringsbolag?
Svenska läkare och myndigheter gömmer sig bakom det flummiga begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, varför?
Varför ifrågasätter inte domstolarna försäkringsbolagens förklaringsmodeller för sambandsbedömning, bland annat den så kallade traumatiska principen. De är ju inte tillämpbara på kroniska nackskador! (Enligt de medicinska rådgivarna har den skadade en atypisk besvärsutveckling om besvären inte försvunnit inom tre veckor som vid stukning av en hand- eller fotled vilket ofta tolkas av domstolen som om den skadade inte har en whiplashskada).
Varför förtiger de medicinska rådgivarna att whiplashskadorna hos 10% av de skadade sitter i nackkotor, nerverbanor, nervrötter, hjärnstam och i hjärnan och skapar inte bara smärta utan även försämring över tiden av de kognitiva och motoriska funktionerna?
Varför hanteras dessa medicinskt komplicerade frågor i domstolar som inte har kompetens att göra korrekta bedömningar?
Varför fick den ende försäkringsläkaren som åsatt mig invaliditet, 15%, inte vittna i domstolen?
Kan man uppnå remarkabla förbättringar (min husläkares bedömning) av hälsotillståndet genom en operation av nacken om den inte är orsak till hälsobesvären?
Vad var den egentliga orsaken till att jag inte fick använda filmen från min steloperation som bevis i hovrätten och var det rättegångsfel med utgångspunkt från rättegångsbalken och med tanke på att bevisen var nya och oprövade av domstol?
Varför ville inte mitt ombud ta med mina dagboksanteckningar från tiden närmast efter olyckan som bevis?
Alla dessa frågeställningar och hela min egen rättsprocess visar att det inte finns någon rättssäkerhet vid tvister mellan försäkringsbolag och nackskadade.
Vem granskar hur rättsväsendet fungerar med tanke på att 9 av 10 rättstvister mellan nackskadade och försäkringsbolag/försäkringskassan förloras av de skadade?
År 2005 framlade Whiplashkommissionen sin slutrapport. Efter 2007 har färre skadeanspråk godkänts av försäkringsbolagen och efter 2007 har Finansinspektionen inte gjort någon granskning av personskaderegleringen vid nackskador. Finns det något samband mellan dessa omständigheter?
Hur kommer det sig att Försäkringskassan inte följer ersättningslagen från 2013 om ersättning för vård i annat EU-land?
Varför ska samhället ta stora kostnader i onödan varje år när det bevisligen går att åtgärda nackskadorna och slussa tillbaka de nackskadade i arbetslivet om kompetensen funnits i Sverige?
Varför ska nackskadade bära rättegångskostnaderna och vårdkostnaderna själva förutom att dom inte får någon kompensation av försäkringsbolagen för förlorad arbetsförtjänst?
Dessa missförhållanden kommer att fortgå så länge som den svenska vården inte använder effektiva diagnosmetoder och så länge som det ekonomiska ansvaret kan övervältras av försäkringsbolagen på samhället. Detta är ytterst en politisk fråga.

Ett av problemen för nackskadade bottnar bland annat i oförmågan inom den svenska sjukvården att ställa rätt diagnos vilket också framgår av Whiplash-kommissionens slutrapport (se länkar sist i detta inlägg). I Sverige vill man inte prioritera dessa frågor. Det finns få läkare i Sverige som kan eller vill tyda röntgenbilder på skador i halsryggen och ingen läkare har lyckats stabilisera halsryggen utan komplikationer. Sådan vård utförs alltjämt inom ramen för forskningsprojekt i Sverige vilket också framgår av Whiplashkommissionens slutrapport. Nackskadade tvingas åka utomlands för att få vård som dom själva får bekosta. Försäkringskassan och försäkringsbolagen vägrar att betala något.

Ett annat problem som är minst lika stort och som uppstår i samband med skaderegleringen efter en nackskada är att man uppenbart värnar mer om försäkringskollektivets pengar än om de nackskadade. Man blundar för att samhället i onödan får ta höga kostnader, grovt räknat en miljard kronor per nackskadad, på grund av att försäkringsbolagen inte lever upp till sitt ansvar enligt försäkringsavtalen. Försäkringsbolagen vältrar över kostnaderna på det allmänna som lämnar de skadade åt sitt öde.

Båda problemen är sammanflätade med varandra och kan förklaras av det faktum att försäkringsbolagen skulle tvingas stå för alltför stora utgifter om rätt diagnos ställs på de nackskadade.

Försäkringsbolagen förnekar oftast samband mellan en olycka och efterföljande besvär eftersom det ytterst ligger ekonomiska intressen bakom försäkringsbolagens agerande. Trafikskadenämnden, dit många ärenden hänvisas, har starka kopplingar till försäkringsbolagen. Nämnden konstaterar oftast att samband inte föreligger. De skadade tvingas då att stämma försäkringsbolaget i domstol för att få frågan prövad vilket i 9 fall av 10 innebär att de skadade förlorar på grund av att beviskraven är högt satta. Hela denna process försämrar möjligheterna för den skadade att komma på fötter igen.

Efter vad jag upplevt anser jag att det finns starka skäl att granska domstolsprocesserna vid tvister mellan nackskadade och försäkringsbolag liksom Trafikskadenämndens verksamhet. Som det ser ut i dag övergår ofta en tvisteförhandling till brottslig handling. Vanliga domstolar klarar inte av att hantera dessa tvister.

Om man tecknar en trafikförsäkring utgår man ifrån att den täcker alla typer av personskador. Om försäkringen inte täcker nackskador borde det ju framgå av försäkringsavtalet. Jag har dock inte hört talas om något försäkringsbolag som gör sådana undantag i villkoren.

Jag är född i Malmö och uppvuxen i Stockholm. Innan olyckan slog till hade jag arbetat i trettio år. Jag har bland annat drivit fyra klädbutiker i Tomelilla, Simrishamn, Ystad och Trelleborg. Jag har varit aktiv inom golf, vindsurfing, utförsåkning och var i yngre år elitgymnast. Min okuvliga vilja och energi har jag fått genom att behålla en positiv livssyn.

Den 10 juli år 2000 förändras mitt liv i en handvändning. I en bilolycka fick jag allvarliga skador i nacken. Jag förändrades direkt, mitt minne försämrades, jag fick konstant smärta, rörelseinskränkningar, kognitiva problem och en mängd andra besvär. Skadorna ledde till att den annars så levnadsglada och aktiva Carin förlorade sitt arbete sex veckor senare och hon förlorade möjligheten att leva det liv som hon brukade och som hon var van vid.

Jag hade innan olyckan aldrig haft några som helst besvär med smärtor, depression eller annat och hade tidigare endast varit sjukskriven under sammanlagt en månad på grund av sorgearbete i samband med min brors bortgång.

Efter olyckan vandrade jag i den svenska vården i flera år utan att få någon hjälp. Se Dagboksanteckningar. Inte ens specialistsjukhusen kunde hjälpa mig. Jag beslöt mig därför att åka till USA och senare även till Iran för att med egna medel finansiera för mig livsviktiga operationer i övre halsryggen.

Till en början förstod jag inte att jag blivit så allvarligt skadad. Skadorna resulterade dock i att jag blev helt arbetsoförmögen och sjukskriven efter olyckan. 1 ½ år därefter blev jag sjukpensionerad med diagnosen allvarliga whiplashskador. Inte förrän jag åkte utomlands tio år efter olyckan och blev undersökt med magnetröntgen av specialister på nackskador fick jag veta att min nacke var bruten vilket bekräftades vid operationen i Iran.

Här är en bild på den skadade bilen som fick skrotas.

Vad är en whiplashskada? En whiplashskada/nackskada kan uppstå när kroppen plötsligt utsätts för en yttre kraft som kastar huvudet från ett ytterläge till ett annat. Skadan kan beskrivas som en stukning av nacken som kan ge allt ifrån lindriga till mer allvarliga symtom såsom vid bruten nacke. Besvären beror i första hand på att vävnader i och kring halsryggen skadas det vill säga skador på ledband, ledkapslar och kotor. Nacken kan bli instabil. Dessutom kan skadorna efter en bilolycka omfatta blödningar i hjärnstammen och i hjärnan. Ungefär 9000 svenskar drabbas varje år av nackskador i trafiken och av dessa drabbas 10% av allvarliga skador. Whiplashskador som leder till bestående men utgör 50 – 60 procent av personskador efter en krock. Många av dom blir invalidiserade resten av sitt liv eftersom dom inte får något stöd i det svenska samhället och endast 1 av 10 får den ekonomiska ersättning från försäkringsbolagen som dom är berättigade till enligt trafikförsäkringen.

Whiplashdiagnosen inkluderar följande besvär: Smärtor i nacke, Smärtor i axlar/skuldror, Smärtor i armar, Smärtor i bröstrygg, Smärtor i bröstkorg, Smärtor i ländrygg, Smärtor i bäcken, Smärtor i ben, Smärtor i örat, Smärtor i ansiktet, Ögonproblem (ackommodation och ryckningar), Stelhet i nacken, Stresskänslighet, Huvudvärk, Rörelseinskränkningar, Migrän, Käkledsproblem, Domningar och stickningar, Subjektivt synfältsbortfall, Subjektiv hörselnedsättning, Benen viker sig, Blackouter, Extrem trötthet, Sömnstörningar, Störningar i autonoma nervsystemet, Yrsel, Ljudkänslighet, Ljuskänslighet, Dimsyn, Tinnitus, Irritabilitet, Koncentrationssvårigheter, Minnessvårigheter, Depressivitet, Förlorad sexualdrift, Återupplever traumat, Avtrubbning mot omvärlden, Svettningar, Tremor, Hjärtklappning, Illamående, Kräkningar, Klumpkänsla i halsen, Sväljningssvårigheter, Mental förträngning av olyckan, Balansstörningar, Fumlighet, Tendens att falla och snubbla, Talrubbningar, Svaghet i armar och ben, Babinsky reflex (foten pekar inåt). Det finns ingen annan diagnos som har samma symptombild.

Många går omkring med dessa symptom utan att veta orsaken.

Skador i halskotpelaren är särskilt allvarliga bland kotpelarskadorna eftersom halsryggmärgen har en avgörande roll inte bara för funktion i armar och ben utan även är av betydelse för vitalfunktioner som andningsmuskulatur, hjärtaktivitet, blodtryck, kognition m m. De nervrötter som utgår från halsryggmärgen är viktiga för kontroll av armar, händer och fingrar, vilka har stor funktionell betydelse för den enskilde individen.

På Vårdguiden finns sedan juni 2016 information om whiplashskador.

I Whiplashkommissionens slutrapport (se slutet av detta inlägg), sidan 42-43, står ”Sammanfattningsvis kan det med största sannolikhet uppstå en mängd olika typer av skador i nacken efter ett whiplashtrauma, och trots att viss forskning hävdat motsatsen, kan vi idag inte koppla en klinisk bild till en viss typ av skada. Inte heller skademekanismerna är klarlagda. De trafikforskare som studerat huvudets och nackens rörelse har inte kunnat påvisa att det rör sig om en typ av rörelse som orsakar en typ av skada. Det är istället rimligt att utgå från att whiplashrelaterade besvär kan uppstå genom en mängd olika skademekanismer. De whiplashrelaterade skadorna är komplicerade också av en annan orsak. Relationen mellan de akuta besvären och de mer bestående symtomen är ofta diffus. En akutsmärta i nacken kan senare spridas till större delar av rygg och armar. Smärtan kan övergå i kronisk värk som i sin tur leder till en ökad allmän smärtkänslighet. Stelheten kan övergå i starkt begränsad rörelseförmåga. Kognitiva besvär – problem med minne och koncentration – beskrivs av många personer med denna symptombild, liksom en rad psykiskt definierade problem.

I forskningslitteraturen finns en mängd symtom beskrivna hos patienter med kroniska whiplashrelaterade besvär. Dessa inkluderar: • Smärta och smärtspridning • Begränsad nackrörlighet • Diskdegeneration • Ökad muskelspänning • Neurologiska symtom, som känselstörning i armen • Otoneurologiska symtom, som visar sig som störningar i ögats rörelsefunktion • Psykologiska problem, som depression, och posttraumatisk stress • Kognitiva svårigheter”.

Alla dessa symtom skriver Whiplaskommissionen kan enligt många forskare också beskrivas som följdtillstånd av kronisk smärta. Denna symptombild kompliceras ytterligare, om de nack- och ryggbesvär som förekommer i stora delar av befolkningen jämförs med besvär som föregåtts av en trafikolycka. Det visar sig då att det är svårt att skilja ut de patienter som har symtom till följd av trafikolycka, och de patienter som uppvisar en ”vanlig” rygg- och nackproblematik. Symtomen överensstämmer med varandra. En tredjedel av befolkningen i Sverige uppger enligt Whiplashkommissionen att de med jämna mellanrum har sådana besvär, enligt vissa studier. Så mycket som en tiondel av den svenska folket har kontinuerliga nackbesvär, enligt andra undersökningar.

Whiplashkommissionens resonemang är starkt vilseledande på denna punkt. Det är istället den samlade symptombilden som omfattar de drygt 40 olika kroniska besvären som ska vägas in. Om den samlade symptombilden uppstått inom loppet av två år efter ett trauma mot nacke eller huvud är sambandet klarlagt det vill säga det är klart mer sannolikt att besvären uppstått av olyckan än av något annat. Skadorna kan dessutom verifieras genom magnetröntgen och vid operation av nacken.

Det är viktigt vid sambandsbedömning att kunna härleda besvären bakåt i tiden, när dom uppstod och hur dom utvecklats, dvs klarlägga hälsotillståndet innan och efter olyckan samt att utföra magnetröntgen av halsryggen. (se sammanställning från Karolinska Institutet i slutet av inlägget).

Utgångspunkter: Eftersom nackskador är svårare att upptäcka än många andra skador och vården har dålig kompetens inom området är det svårt att ställa en korrekt diagnos och därmed försvåras möjligheterna att påvisa samband mellan besvär och en tidigare olycka. Det blir då också enkelt för försäkringsbolagen att förneka att det föreligger ett samband. Försäkringsbolagen vinner i 9 fall av 10 en tvisteförhandling mot en trafikskadad vilket ger en fingervisning om att det finns grundläggande brister och systemfel vid dessa tvister. Det innebär också att staten får ta hela kostnaden för de som blivit arbetsoförmögna och som inte vinner sin talan mot försäkringsbolaget.

Försäkringskassan som konsekvent nekat att utge ersättning till nackskadade som åker utomlands för att få vård hävdar att metoderna inte används i Sverige och att de inte följer internationell vetenskap och beprövad erfarenhet.

Sjukvården, försäkringsbolagen, försäkringskassan och domstolarna går hand i hand.

Försäkringskassan bryter i detta fall mot EU-lagstiftningen. Enligt 5 § ersättningslagen har en patient rätt till ersättning för kostnader som har uppkommit till följd av att han eller hon har tagit emot vård i ett annat land inom EES, under förutsättning bl.a. att patienten skulle ha haft rätt att få vården bekostad av det allmänna om den tillhandahållits i Sverige. Försäkringskassan har misstolkat lagen och EU-direktivet och ersätter vård inom EU enbart om vården tillhandahålls i Sverige vilket är en kraftig inskränkning ur ett patientperspektiv.

Försäkringsbolagen och försäkringskassan hävdar att de metoder som används utomlands ”inte följer vetenskap och beprövad erfarenhet”. Ett argument som används för att kunna neka ersättning.

Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) klargör att svensk sjukvård i alla dess facetter skall bedrivas enligt ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Begreppet har dock aldrig specificerats i vare sig lagstiftning, proposition eller förarbeten, inte heller i någon dom har begreppet definierats.

Läkare, jurister, statliga utredare m fl har förgäves försökt att definiera begreppet. Socialstyrelsen (SoS) har flitigt använt det för åtgärder riktade mot sjukvårdspersonal. Försäkringskassan (FK) har nyttjat begreppet för att neka patienter ersättning. Begreppet tolkas godtyckligt vilket resulterar i en skönsmässig bedömning. Därmed frångås likhet inför lagen.

Jag har själv drivit ett tvisteärende ända till Högsta Domstolen och förlorat bland annat på dessa grunder. Efter att ha läst många domar i tvistemål mellan försäkringsbolag och nackskadade och varit närvarande vid ett antal rättegångar kan jag konstatera att de nackskadade för en ojämn kamp mot försäkringsbolagen.

Försäkringsläkarna ifrågasätter oftast att den skadades besvär är orsakade av en trafikolycka och hävdar att besvären istället till största delen beror på konkurrerande skadeorsaker. Exempelvis att besvären är vanliga i den svenska befolkningen, att besvären kan förklaras av en depression, att sjukdomsförloppet inte följer förloppet vid en traumatisk skada (även kallat den traumatiska principen), det vill säga att besvären avklingar närmaste veckorna efter olyckan och läker ut av sig själv, eller att besvären kan förklaras av fibromyalgi och så vidare (se sammanställning av försäkringsläkares retorik från 10 domstolsförhandlingar i slutet av inlägget). Försäkringsläkarna ägnar sig åt att granska den skadades journaler bakåt i tiden i hopp om att hitta konkurrerande skadeorsaker som inte har med olyckan att göra. Dom arbetar samtidigt med att systematiskt ifrågasätta kompetensen inom området hos de behandlande läkarna och ifrågasätter även deras behandlingsmetoder. Speciellt ifrågasätts utländsk kompetens eftersom den inte behöver vara lojal mot det svenska systemet. Samtidigt saknar de medicinska rådgivarna själva nödvändig kompetens inom området, vilket framgår av deras retorik.

Flertalet försäkringsläkare är ortopeder, psykologer eller neurologer som inte har tillräcklig kompetens om nackskador för att kunna göra korrekta bedömningar, i synnerhet inte när dom aldrig själva undersökt den skadade. Däremot finns det skickliga kompetenser inom området i bland annat Finland, Norge, Spanien, Iran, Australien, England och USA. Svensk sjukvård står och stampar på samma fläck utan att vilja ta till sig denna kunskap. Detta bekräftas av en före detta försäkringsläkare i SVT’s Uppdrag Granskning i oktober 2009 där läkaren vitsordar att det trots forskningsmiljoner inte händer någonting.

Den bristande kompetensen i Sverige medför ofta att felaktiga diagnoser ställs.

Se misstag i vården.

Se även detta.

Man frågar sig då i vilken omfattning svensk sjukvård baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet. Exempelvis fick Sundsvalls Sjukhus i början av 2017 anlita specialister i Sydney, Australien, för att tyda röntgenbilder på en nackskadad person. Ungefär samtidigt ersatte Karolinska sjukhuset en nackskadad patient på grund av feloperation i Sverige. Den patienten fick åka till USA för att göra om operationen. Kompetensbristen i vården utnyttjas av försäkringsbolagen när det gäller nackskador vilket som sagt leder till att den skadade oftast inte får någon kompensation eller ersättning.

Whiplashdiagnosen: I Whiplashkommissionens rapport ”Diagnostik och tidigt omhändertagande av whiplashskador” (se länken längre ned i texten) finns på sidan 15 – 17 ett resonemang om klassificering av whiplashskadorna utifrån svårighetsgrad där WAD I (Whiplash Associated Disorder I) motsvarar lindriga skador och WAD IV motsvarar de svåraste skadorna. Det är för närvarande den mest använda klassificering som finns utöver de klassificeringar som direkt motsvarar skadebilden exempelvis diskruptur. De förenklade förklaringsmodellerna (72-timmarsregeln och den traumatiska principen eller kort och gott traumatisk skada) som försäkringsläkarna använder vid tvisteförhandlingar för att förvilla domstolarna är bara applicerbara på WAD I det vill säga att nackbesvären är lindriga och avklingar inom några veckor och skadorna oftast läker ut av sig själva. Om den skadade har WAD II eller högre uppstår dock kroniska besvär som förvärras med tiden. Detta nämns inte av försäkringsbolagen. Om hela den samlade besvärsbilden debuterar inom ett till två år efter skadetillfället kan man inte resonera som försäkringsläkarna gör och bara utgå ifrån att nackbesvären ska existera veckorna närmast efter olyckan.

I mitt fall dominerade smärtorna i bröstryggen vilket ledde den medicinska utredningen på fel spår, nämligen hjärtproblem, under första året. Vid mina två första läkarbesök finns det dock noterat sju whiplashrelaterade symptom men domstolen har bara nämnt ett, nämligen minnessvårigheter. Att det inte står omnämnt något om nackbesvär i min journal från första läkarbesöken beror på att jag upplevde smärtorna i bröstryggen som klart dominerande och sammanhängande med nackvärken och att min husläkare var helt fokuserad på hjärtbesvär eftersom det låg i släkten.

Sambandsfrågan vid tvisteförhandling: De försäkringsläkare som anlitas av försäkringsbolagen förvirrar domstolarna som oftast inte har tillräckligt underlag eller kunskap för att kunna göra en korrekt bedömning vid en tvisteförhandling. Oftast använder den förvirrade domstolen försäkringsbolagens förenklade förklaringsmodeller. 90% av de nackskadade följer mycket riktigt den traumatiska principen men inte de övriga 10% (1000 personer per år) som har WAD-grad II och högre, vilket försäkringsläkarna förtiger. Försäkringsläkarna hävdar istället att den skadades besvärsbild beror på konkurrerande skadeorsaker och att den inte utvecklats som förväntat och syftar då på WAD I och enbart på nackvärk vilket resulterar i att nackskadade som har WAD II eller högre får svårt att göra det klart mer sannolikt för domstolen att symtomen/besvären har ett direkt samband med olyckan än av något annat.

Domstolarna dömer regelmässigt fel eftersom försäkringsbolagen och de medicinska rådgivarna lägger tonvikten vid denna förklaringsmodell. Domstolarna får aldrig klart för sig att traumatiska principen inte är tillämpbar på nackleden där hjärnstammen finns och där alla kroppens nerver passerar.

Oftast räcker det inte att den skadade företer utförliga journalanteckningar och utredningar, inte ens om dom innehåller diagnosen whiplashskada och inte går att härleda längre bak i tiden än till olyckstillfället. Domstolarna som inte ser till den samlade symptombilden dömer oftast fel. I vissa fall vinner den skadade trots att bevisningen är mycket svag men oftast förlorar den skadade trots att bevisningen är stark. Det förefaller vara godtycke som avgör och det skapar misstro till rättssäkerheten. Jag har bevistat flera domstolsförhandlingar där den skadade haft minst WAD II-skador och försäkringsläkarna påstått att skadorna/besvären inte har samband med trafikolyckan utan att ha undersökt den skadade. Det innebär att dom begår ett brott i juridisk mening eftersom dom vet att 10% av de nackskadade har WAD II eller högre och ett osant intygande kräver uppsåt.

Min rättsprocess:

Jag har valt att redovisa hela min egna tingsrättsförhandling med kommentarer.

Min tingsrättsdom

Citat ur tingsrättsdomen

1. Sammanfattningsvis får av utredningen, särskilt med hänsyn till i målet åberopade läkarintyg, anses klarlagt att Carins hälsa försämrades avsevärt vid tiden för den första olyckan samt att hon vid den andra olyckan var i ett tämligen dåligt fysiskt skick sedan en längre tid tillbaka.

2. Det får således hållas för visst att Carin inte led av någon fysisk sjukdom före olyckan.

3. Av den medicinska utredning som finns i målet framgår också att Carin vid olika tillfällen bedömdes vara nedstämd eller deprimerad. Dessa anteckningar avser dock perioden efter olyckan. Någon liknande dokumentation från tiden före olyckan finns inte förutom uppgiften om Carins sjukskrivning.

4. Det är i målet ostridigt att den första olyckan Carin var inblandad i var så pass kraftig att hon kan ha ådragit sig en whiplashskada.

5. Journalanteckningar i den omfattning de åberopats i målet bör enligt rättspraxis tillmätas ett högt bevisvärde (jfr NJA 2001 s. 657).

6. Tingsrätten kan inte grunda sin bedömning på någonting som inte dokumenterats, det vill säga någonting som möjligen uteslutits i journalerna.

NJA står för Nytt Juridiskt Arkiv och innehåller vägledande domar fån Högsta Domstolen det vill säga rättspraxis som ska följas av domstolarna.

I NJA 2001 står också att om någon av läkarna har en speciell kompetens på det ifrågavarande området, är det naturligt att fästa särskild vikt vid hans bedömning. Ett skäl till detta är att uppgifterna lämnats och anteckningarna gjorts utan tanke på det aktuella försäkringsärendet. Det påpekas också i nämnda NJA att försäkringsläkarna inte träffat och undersökt den skadade. Dessa påpekanden i NJA har tingsrätten inte beaktat.

Av punkterna ovan framgår tydligt att tingsrätten inte finner något stöd för att jag hade några skador eller besvär före olyckan, vare sig fysiskt eller psykiskt. Jag har trots det förlorat min talan på grund av att domstolen dels använder svävande och vaga tidsuttryck och utgått ifrån den så kallade traumatiska principen, dels att domstolen ignorerat mina bevis.

Domstolarna spelar in hela rättegången med alla vittnesutsagor och slutpläderingar. Dessa inspelningar raderas kort tid efter det att förhandlingarna slutförts och kvar finns bara domstolsprotokollet som i mitt fall är väldigt missvisande. Utomstående som enbart läser en dom har ingen möjlighet att bedöma om den är korrekt eller inte. Domstolsprotokollet i mitt fall stämmer inte alls med den bild som jag förmedlade vid mitt eget vittnesmål. Av vittnesmålet framgår också hur jag blir nedtystad när jag gör invändningar under förhandlingen. Som tur är begärde jag kopia på ljudinspelningarna av alla vittnesmål.

Försäkringsbolaget har försökt få ärendet preskriberat i en mellandom, ljugit i rätten och motverkat att jag får ta upp nya avgörande bevis i hovrätten. Det var tacken för att jag följt trafikförsäkringslagen och betalt min trafikförsäkring plikttroget i mer än 30 år. I stället har jag förutom min whiplashskada också drabbats av höga rättegångskostnader.

Försäkringsbolaget hävdade att mina besvär inte hade något samband med trafikolyckan och påstod att besvären ”berodde på något som man inte vet”. Ändå blev jag sjukpensionerad 1½ år efter trafikolyckan på grund av elva whiplashrelaterade skador. (se försäkringskassans beslut i slutet av detta inlägg).

Tingsrätten säger enligt punkt 5 ovan att journalanteckningar i den omfattning de åberopats i målet bör tillmätas ett högt bevisvärde. Ändå har tingsrätten i domen uteslutit alla journaler och all dokumentation som i klartext säger att jag har en whiplashskada.

Tingsrätten säger vidare i punkt 6 ovan att ”den inte kan grunda sin bedömning på någonting som inte dokumenterats, det vill säga någonting som möjligen uteslutits i journalerna”. Trots det har tingsrätten antagit att jag haft psykosociala problem före trafikolyckan utan att det står i någon journal. De enda psykosociala problem jag haft var nedstämdhet som ett resultat av trafikolyckan och det hör till bilden liksom smärtorna och alla andra besvär. Någon depression har jag aldrig haft.

Om journalanteckningar enligt praxis ska tillmätas högt bevisvärde borde det stå utom allt tvivel att mina skador orsakats av trafikolyckan eftersom hela min besvärsbild enligt journalerna går att härleda till trafikolyckan men inte längre bak i tiden. Ändå bifaller tingsrätten inte min talan. Istället vinnlägger sig tingsrätten genom svävande uttryck att ifrågasätta samband mellan olyckan och mina besvär. Tingsrätten utesluter med hänvisning till den traumatiska principen möjligheten att jag har mer allvarliga nackskador fast det enligt flera källor, bland annat Whiplashkommissionen och Socialstyrelsens rättsliga råd är typiskt att besvären ökar under åren efter skadetillfället vid allvarliga nackskador.

Domskälen innehåller allvarliga fel såväl i Tingsrätten som Hovrätten. Domstolarna har inte redovisat några resonemang om hur man vägt mina omfattande bevis mot försäkringsbolagets antaganden.

Jag har genomgått 9 omfattande utredningar och 2 operationer av specialister på nackskador som visar att jag har svåra nackskador som jag fick vid trafikolyckan vilket vidimerats bland annat av min husläkare, det vill säga samband är klart påvisat. Kirurgen som opererade mig i USA vittnade vid min tvisteförhandling.

Tingsrätten har bara återgivit journalanteckningarna från utredningsfasen som var inriktad på hjärtproblem istället för nackskador. Tingsrätten gör utifrån detta starkt begränsade material en egen medicinsk bedömning och kommer fram till att jag före olyckan ”var i vart fall i allt väsentligt fysiskt och psykiskt frisk”. Ordvalet ”i vart fall i allt väsentligt” är inte tillräckligt precist för att man ska kunna uppfatta att jag var helt frisk innan olyckan. Uttrycket är svävande. Antingen var jag frisk eller så var jag det inte. Tingsrätten har inriktat sig på att försvaga min bevisning genom svävande tidsangivelser och genom nedgradering av mina vittnens trovärdighet samt att avstå från att väga in allt från all min dokumentation som entydigt fastslår att jag har en whiplashskada.

Tingsrätten skriver att ”bevisningen inte kommer att särskilt genomgås i domen utan endast refereras till i den omfattning tingsrätten finner den vara av värde för bedömningen. Vilken bevisning som åberopats framgår emellertid särskilt av tingsrättens anteckningar. Enligt tingsrätten relevanta uppgifter som angivits i journalen redovisas i kronologisk ordning i domen”. Tingsrätten har i kronologisk ordning återgivit journalanteckningar fram till tidpunkten då jag fick diagnosen whiplashskada det vill säga diagnosen omnämns inte.

Tingsrätten framhåller att ”jag hade haft en tung period i livet strax innan olyckan dels på grund av uppbrottet från min sambo, dels på grund av sorgearbete då min far, mor och bror avlidit under en tidsperiod om ett år. Jag var på grund av kris i samband med detta också sjukskriven under två månader”. I själva verket gick mina båda föräldrar gick bort inom loppet av tre år innan olyckan och jag var sjukskriven för att kunna bistå min bror som låg för döden. Denna sjukskrivning ägde rum två månader innan olyckan men det finns inga journalanteckningar som visar att jag hade några psykosociala problem under denna tid. Detta visar att tingsrätten inte har klart för sig vad som står i mina dokument. Tingsrätten har använt sig av en felaktig journalanteckning trots att detta påpekades vid förhandlingen. Dessutom konstaterar tingsrätten i punkt 3 ovan att uppgifterna om nedstämdhet härrör från tiden efter trafikolyckan.

Det finns fler fel i journalen. Bland annat framgår det inte av journalen, men däremot av vittnesmål, att jag vid första läkarbesöket klagade på nackvärk som jag fick redan i samband med olyckan.

Sammanfattningsvis, säger tingsrätten, ”får av utredningen, särskilt med hänsyn till i målet åberopade läkarintyg, anses klarlagt att min hälsa försämrades avsevärt vid tiden för olyckan”. Återigen används ett svävande tidsuttryck vilket medför att det blir svårare att fastställa ett tidssamband trots att mitt bevismaterial är mycket tydligt på den punkten. Mitt första läkarbesök var helt inriktat på typiskt whiplashrelaterade besvär och inte på psykosociala problem som försäkringsbolaget påstod att jag hade. Jag var ju helt frisk innan. Förlusten av mina anhöriga klarade jag genom normalt sorgearbete som alla andra. Det var väntade förluster.

Tingsrätten har endast återgivit journalanteckningar från min husläkare som handlar om värk i bröstet. Alla andra symtom, till exempel kognitiva problem, balansproblem, problem med ögonen, svårt att gå i trappor med mera som tillsammans tyder på whiplashskador och som står i mina journalanteckningar bland annat mina försäkringsmedicinska utredningar, har uteslutits. Jag anser att all dokumentation är relevant inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt. Exempelvis att jag sjukpensionerades 1½ år efter olyckan.

Ytterligare exempel är följande tre journalanteckningar som inte heller omnämnts av tingsrätten:

2001-10-26 noteras i journalen: ”Patienten bör få kontakt med whiplash-team med anledning av tidigare skada och resultatet av magnetröntgen halsrygg (buktande disk) föranleder att patienten bör remitteras till ortoped för snar bedömning”. Operation övervägdes.

2002-01-15 noteras i journalen: ”Patienten var hos neurolog 28 november, efter att tremorn (skakningar) debuterat. Han har bedömt att det är ett uttalat muskelspänningstillstånd och sannolikt whiplash-skada.”

2002-03-05 ställdes slutligen diagnosen whiplash-skada efter omfattande utredningar.

Varför nämns inte detta i domen? Tingsrätten och försäkringsläkarna har uppenbarligen medvetet undvikit att ta med relevant information och i stället framtonat en bild som det över huvud taget saknas stöd för.

Utöver dessa tre viktiga journalanteckningar finns det bland annat nio omfattande medicinska utredningar som fastställer nackskador orsakade av trafikolyckan (se slutet av mitt inlägg). Dessa har tingsrätten inte nämnt.

Enligt journalutdrag från Neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, efter min andra trafikolycka den 21 juli 2004, upplevde jag enligt tingsrätten förvärrade smärtor från nacken samt känselbortfall i händer och fötter. Min rörlighet i halsryggen var kraftigt nedsatt. Kommentar: Vid besök på Cityakuten och Karolinska Sjukhuset fick jag diagnosen nackdistortion (stukning av nacken). Inte heller detta står omnämnt i domen.

Tingsrätten igen: ”Såvitt tingsrätten uppfattat saken utgår något förenklat samtliga läkare från en av två utgångspunkter. Den ena gruppen utgår från traumat vid olyckstillfället och ser till utvecklingen av besvären närmast efter olyckan samt symtomutvecklingen i ett längre perspektiv. Den andra gruppen utgår från symtomfloran och finner utifrån den en möjlig historisk orsak/förklaring till besvären. Beroende på vilken utgångspunkt respektive läkare använt har de kommit till olika slutsatser i fråga om samband mellan olyckorna och Carins besvär”. Kommentar: Båda grupperna utgår från traumat vid olyckstillfället och ser till utvecklingen av besvären såväl på kort som på lång sikt. Det som skiljer läkarna åt är att de behandlande läkarna är specialister som träffat mig och dom ser på den samlade symptombilden så som den beskrivits i Whiplaskommissionens rapport och av Socialstyrelsen med flera. Försäkringsläkarna utgår ifrån hypotesen att mina besvär utvecklats av situationen innan olyckan. Tingsrätten har dock klarlagt i punkt 3 ovan att det inte finns någon dokumentation som stödjer detta.

Försäkringsbolagets läkare sitter i ett jävsförhållande vilket de behandlande läkarna inte gör.

Tingsrätten har konsekvent nedvärderat bevisvärdet hos mina vittnen trots att vittnesmålen vilar på dokumenterade medicinska utredningar upprättade under närmaste två åren efter olyckan av specialister som undersökt mig.

Eftersom det enligt min dokumentation finns ett starkt tidssamband mellan olyckan och mina besvär så har tingsrätten agerat partiskt. Det enda domstolen har tagit fasta på är ett dokument som utan min vetskap lämnades in av motpartsombudet strax innan förhandlingen där det stod att man ”inte oreserverat kan anta att trafikolyckan orsakat mina besvär såtillvida att jag enligt ombudets egen uppfattning led av psykosociala besvär som var orsakade av händelser innan trafikolyckan och som sedan progredierat”. Så lättvindigt hanteras nackskademål i våra domstolar. Är det rimligt att en domstol ska kunna göra kvalificerade medicinska gissningar och ifrågasätta vad en enig kår av specialister med speciell kompetens inom området redan kommit fram till.

Efter tingsrättsförhandlingen tog jag kontakt med Nackskadeförbundet och fick veta att det fanns möjligheter till avancerad röntgendiagnostik och även operationer utomlands. Med utgångspunkt av resultaten från dessa röntgenundersökningar bekostade jag därför själv en steloperation av nacken i Iran vilket resulterat i påtagliga förbättringar. Denna operation visar objektivt på mina skador och har dokumenterats med videofilm. Detta nonchaleras dock både av försäkringsbolaget och domstolen.

Hovrätten fastslår tingsrättsdomen.

HovrättsdomNyaBevis

Sakframställan till hovrätten

Hovrättsdom

Högsta domstolen avslår min resningsansökan med motiveringen att ärendet inte tillför rättstillämpningen något.

Högsta Domstolen

Hela rättsprocessen var en oerhört chockartad upplevelse eftersom både försäkringsbolaget och domstolarna undanhöll viktiga bevis och fakta i alla tre instanserna. Jag fick ingen möjlighet att själv bemöta de felaktigheter som kom fram under förhandlingarna eftersom det var mitt ombud som skulle föra min talan. Det går inte att dra slutsatsen att jag har en whiplashskada enbart genom att läsa domsluten från tingsrätten, hovrätten eller högsta domstolen och det finns ingen myndighet som granskar dessa domar i efterhand.

Fel ställda beviskrav och rättegångsfel? Jag måste göra det klart mer sannolikt att mina besvär beror på olyckan än något annat. Trots min starka bevisning förlorar jag min talan på grund av att domstolen sopar undan alla mina bevis. Det värsta är att försäkringsbolaget inte har några bevis för sina påståenden. Flera mycket viktiga utredningar som jag lämnat in till domstolen saknas i sammanställningen över bevismaterialet i domen. Jag hade skrivit ner händelseförloppet dag för dag efter olyckan (se dagboksanteckningar i slutet på mitt inlägg) och ville ta med det som bevismaterial men det vägrade mitt ombud att göra. Domstolarna har prövat sambandsfrågan enbart gentemot försäkringsbolagets antagande att min arbetsoförmåga har ”någon annan orsak”. Min motpart har sålunda inte åberopat någon speciell orsak till mina besvär. Till detta kommer att försäkringsläkarna förhörs efter det att mina vittnen förhörts. Dom kan med andra ord ifrågasätta mina vittnen vilket dom också gör. Det sägs att Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i världen vilket jag har svår att tro.

Jag förvägrades med en fullständigt ofattbar motivering från hovrättens sida att ta upp nya helt avgörande bevis i hovrätten. Bland annat videofilmen från steloperationen av nacken, där det framgår att jag har en atlantoaxial subluxation, bruten nacke med skador på ledband och facettleder, vilket medförde att mina kotor i nacken stod snett och tryckte mot hjärnstammen. Neurokirurgen förklarar och visar tydligt att ledbanden i nacken är skadade och utsträckta. Vidare vägrades jag ta upp operationsrapporten och två omfattande röntgenundersökningar, en i Finland och en i Norge (se länkar sist i inlägget). Operationsrapporten och filmen bekräftar fynden från röntgenundersökningarna!Dessutom finns två läkarutlåtanden från svenska läkare, bland annat min husläkare, som verifierar en påtaglig förbättring av mitt tillstånd efter operationerna i USA och Iran.

Hovrätten klarlägger först angående min nya bevisning att jag inte kände till att dessa behandlingsmöjligheter existerade vid tidpunkten för tingsrättsförhandlingen. I nästa andetag avvisar hovrätten min nya bevisning med den motsägelsefulla motiveringen att inget hade hindrat mig från att ta upp de nya bevisen vid tingsrättsförhandlingen och att jag borde känt till dessa metoder redan då, trots att det rör sig om mycket specialiserad vård som inte finns i Sverige. Ingen som jag träffat i den svenska vården kände till dessa metoder. Om hovrätten kräver att jag skulle känt till dessa metoder innan tingsrättsförhandlingen borde dom rätteligen kunna ange vart man kan få tag på sådan information eftersom dom har den uppfattningen att det är allmänt känt. Och även om jag innan tingsrättsförhandlingen känt till att man kunde genomgå dessa nackoperationer i Iran så var jag de facto inte opererad vid tillfället för tingsrättsförhandlingarna och kunde således inte lägga fram dessa bevis då. Det finns såvitt jag vet ingen lagstiftning som hovrätten kan luta sig mot i detta fall.

Hovrättens synsätt strider mot 50 kap, 25§, rättegångsbalken som säger att
”I mål där förlikning om saken är tillåten får en part i hovrätten till stöd för sin talan åberopa en omständighet eller ett bevis som inte lagts fram tidigare endast om
⦁ han/hon gör sannolikt att han inte kunnat åberopa omständigheten eller beviset vid tingsrätten eller
⦁ han/hon annars haft giltig ursäkt att inte göra det.”

Jag har fört mitt ärende ända till Högsta Domstolen men förlorat min talan mot försäkringsbolaget och gått miste om den ersättning jag har rätt till. Högsta Domstolen redovisar inte hur dom resonerat i mitt fall kring domskälen i underinstanserna utan avfärdar endast ärendet med motivering att det inte tillför rättstillämpningen något nytt. Jag får en känsla av att det var uppgjort, att jag skulle förlora.

Motparten ljuger och förtiger fakta vilket framstår tydligt när man läser försäkringsläkarnas inlagor och analyserar domskälen. Jag har kommenterat motpartens inlagor/utsagor enligt nedan:

Motpartsinlagor Motpartsutsagor

Här följer mina vittnens utsagor:

ÅN CM JL BR KO CR

EL LW AM LM LB KB

Försäkringsbolaget behöver inte utveckla sin talan, det räcker med att dom lägger fram hypoteser om tänkbara skadeorsaker. Dom behöver inte lägga fram några bevis för sina påståenden. Hovrätten för Övre Norrland i dom T50-12 2014, sidan6-7, utgör dock ett intressant undantag vilket vid jämförelse med andra domar i likartade fall visar att domstolarna dömer olika beroende på om man tillämpar rättspraxis eller ej. Det blir i praktiken ett lotteri.

Hovrätten hänvisar till NJA 2001 s 657 (se länken lägre ner på denna sida) som innehåller flera vägledande principer i just nackskademål. I mitt fall beaktade inte domstolen denna rättspraxis.

I samma NJA sägs emellertid också att journalanteckningar kan vara behäftade med fel. Tingsrätten bortser från detta vilket medför att tingsrättens bedömning leder till fel slutsatser i mitt fall.

Domstolen har nedvärderat bevisvärdet hos mina vittnen med hänvisning till att det gått lång tid från olyckan fram till domstolsförhandlingen, man kan enligt domstolen inte lita på så gamla vittnesmål. Vittnesmålen stöds dock av skriftliga intyg som finns upprättade åren närmast efter olyckan. Jag vände mig till mitt försäkringsbolag med skadeanmälan dagen efter olyckan och skickade in alla mina läkarjournaler och utredningar som gjordes under året efter olyckan för att säkerställa en diagnos (sammanlagt mer än 40 läkarbesök). Ett av mina huvudvittnen, docent Åke Nyström, kom från USA för att vittna. Mer än så kan man knappast göra. Det hjälpte inte att mina vittnen var samstämmiga. I själva verket är det försäkringsbolaget och domstolarna som är orsak till den långa handläggningstiden, bland annat på grund av en mellandom där försäkringsbolaget utan att lyckas försökte få mitt ärende preskriberat.

Domen visar på ett vårdslöst maktmissbruk. Den är en rättsskandal.

Ett annat exempel på vårdslöshet av samme lagman vid tingsrätten i Östersund framgår av en artikel i Aftonbladet från 2012.

Ekonomiska intressen. Istället för att få ersättning från mitt försäkringsbolag har jag dömts av domstolen att betala alla rättegångskostnader, ungefär 1 miljon kronor. Skulden kommer jag aldrig att kunna betala igen eftersom jag med min sjukpension saknar möjlighet att göra det. Genom att både tingsrätten och hovrätten bortser från mitt omfattande bevismaterial och i stället väger in motpartens indicier att det kan finnas ”någon annan orsak” till besvären så undviker domstolarna att det uppstår en prejudicerande dom till de nackskadades fördel. Man tillmötesgår således försäkringsbolagen som kan fortsätta att övervältra kostnaderna på samhället.

Den skadade blir rättslös och tvingas in i ett passivt tillstånd eftersom domstolarna kräver ett perfekt tidssamband mellan trafikolyckan och arbetsoförmågan för att ersättning i bästa fall ska utgå. Detta är olyckligt ur ett samhällsperspektiv och försämrar den skadades prognos.

Försäkringsbolagen väljer att lägga stora summor pengar på korrupta domstolsprocesser istället för att fullfölja försäkringsavtalet.

För att synliggöra dessa missförhållanden har jag skrivit en bok, ”Misshandlad i sjukvård och rättsväsende”. Den kan tas ned genom att klicka på bilden.

Boken speglar en sida av vårt samhälle som många inte känner till, en värld där kostymklädda personer skor sig på nackskadades bekostnad. Såväl advokater som försäkringsläkare är intresserade av att bibehålla detta system eftersom det är så lukrativt. Att bibehålla systemet gagnar ju också försäkringsbolagen. Jag har dock svårt att förstå hur våra förtroendevalda riksdagsledamöter (som är väl medvetna om situationen) kan låta det fortgå, det är ju ett enormt slöseri av resurser samtidigt som drabbade personer får utstå ett obeskrivligt lidande. Boken visar på allvarliga brister i rättssäkerheten, hur advokater livnär sig på personer i trångmål och att försäkringssystemet inte fungerar.

Sedan boken kom ut har jag fått samtal från många förtvivlade personer som sitter i samma situation. Det rör sig om tragedier där hela familjer har drabbats. De flesta ger upp, dom orkar inte slåss för sin rätt och vill inte riskera att förlora allt dom äger.

Det är uppenbart att samhället värnar om institutionerna i systemet.

Det förekommer att några vinner sin talan mot försäkringsbolaget men det är baraför syns skull och ersättningsbeloppen blir oftast mycket låga. I några fall har personer som valt att strida för sin rätt fått gå från hus och hem eftersom dom inte kunnat betala rättegångskostnaderna.

Systemförändring. Min uppfattning är att all skadereglering ska skötas av ett oberoende organ där nödvändig kompetens för bedömning i dessa medicinskt komplicerade mål finns. Det är enda sättet att minimera risken för oegentligheter som förekommer vid skaderegleringen i dag. Regleringen av personskador vid trafikolycka borde således inte ske i vanliga domstolar utan i specialdomstolar och absolut inte i Trafikskadenämnden, som har kopplingar till försäkringsbolagen. Hela systemet där ”köpta” försäkringsläkare har ”vetorätt” borde läggas ned.

Det finns ett nätverk med flera hundra försäkringsläkare, knutna till försäkringsbolagen och försäkringskassan, som motverkar en sund utveckling av diagnosmetoderna i Sverige. De få läkare som engagerar sig i metoder för diagnostik och att åtgärda skadorna och som påvisar nackskador blir ofta ifrågasatta av försäkringsläkarna. Eftersom försäkringsläkarna också upprätthåller en läkarroll inom vården borde frågan om ett dubbelt huvudmannaskap diskuteras ur rättssäkerhetssynpunkt och ur ett strikt läkaretiskt perspektiv. När dessa läkare extraknäckar som försäkringsläkare åt försäkringsbolagen blir de inte granskade av någon myndighet, trots att det åligger Finansinspektionen.

Varför ska försäkringsbolagen få lägga försäkringskollektivets pengar på meningslösa processer som bara sysselsätter försäkringsläkare och advokater samtidigt som den skadade försämras istället för att rehabiliteras? Pengarna hade ju kunnat användas till forskning, kompetensutveckling och meningsfull vård så att den skadade individen hade kunnat återgå till ett mer normalt liv och inte belasta försäkringssystemet.

Det borde vara en prioriterad fråga att utarbeta effektiva diagnos- och vårdmetoder för att minska samhällskostnaderna och lidandet hos de nackskadade. Uppenbarligen är detta en känslig fråga som mörkas.

Frågan om försäkringsläkarnas roll vid utformning av utlåtanden och i rättegångar har flera gånger varit föremål för debatt i riksdagen men längre än så har det inte kommit under de senaste 50 åren. Och det blir aldrig någon förändring så länge som försäkringskollektivets pengar ska skyddas. Massmedia har vid olika tillfällen berört de nackskadades problem men aldrig visat de sanna bilden av hur illa behandlade nackskadade blir i vården och i våra domstolar. Problemen med bristande vårdrutiner, att försäkringsbolagen inte tar sitt ansvar och de bristfälliga rättsprocesserna hänger samman. Att dessutom bevisbördan för försäkringstagarna är orimligt hög i nackskademål gör att rättssäkerheten är låg för dessa personer.

Mitt råd till dig som har för avsikt att stämma ditt försäkringsbolag är att du innan du gör det skaffar ett läkarutlåtande som beskriver den samlade symptombilden och orsakerna till den. Det är också viktigt att påvisa att hela denna symptombild går att härleda i tiden till ett och samma olyckstillfälle samt att symptombilden inte fanns före detta tillfälle. Utöver detta behövs också invaliditetsintyg för medicinsk och ekonomisk kompensation.

Om man går in på Sveriges Riksdags hemsida och söker under interpellationer på ”trafikskadade” så hittar man flera interpellationer som visar att systemet med trafikförsäkring inte fungerar som det ska när det gäller ersättning till nackskadade.

Jag har med detta inlägg försökt ge en objektiv bild av situationen för nackskadade i Sverige och som sagt jag är inte den ende som drabbats.

För mig är det inte bara en kamp om överlevnad, det är också en fortsatt kamp om rättvisa, att inte bli trampad på trots att man redan ligger.

Skriv gärna och kommentera längst upp på den här sidan.

Carin Millfors

E-post: millfors2@hotmail.com

Se även följande länkar:

Utveckling av talan, Östersunds tingsrätt (Trycket)

Dagboksanteckningar

Arbetsgivarintyg

Försäkringskassans beslut år 2002 att sjukpensionera mig

Utredning Staywell AB

Utredning överläkare Karin Rudling