Försäkringsbedrägeriet

På grund av en allvarlig nackskada som jag ådrog mig vid en trafikolycka år 2000 har jag genomgått en steloperation av nacken i Iran. Operationen som blev lyckad har spelats in på video där det framgår att jag ådrog mig allvarliga skador vid olyckan. Ändå vägrar mitt försäkringsbolag att ersätta mig, dom säger att skadorna inte beror på olyckan.

Med detta inlägg vill jag visa hur nackskadade nonchaleras i vården, och hur försäkringsbolagen och försäkringskassan kryper undan sitt ansvar. Jag vill också visa att rättsväsendet av olika skäl inte fungerar vid tvister mellan nackskadade och försäkringsbolag. En nackskada kan drabba vem som helst, när som helst och resulterar bland annat i att man blir rättslös. Jag har försökt begränsa inlägget men jag har kommit fram till att det är viktigt att ta med allt för att kunna visa hur nackskadade blir behandlade i Sverige. Efter vad jag upplevt anser jag att det finns starka skäl att granska domstolsprocesserna vid tvister mellan nackskadade och försäkringsbolag liksom Trafikskadenämndens verksamhet. Som det ser ut i dag övergår ofta en tvisteförhandling till brottslig handling.

Jag är född i Malmö och uppvuxen i Stockholm. Innan olyckan slog till hade jag arbetat i trettio år. Jag har bland annat drivit fyra klädbutiker i Tomelilla, Simrishamn, Ystad och Trelleborg. Jag har varit aktiv inom golf, vindsurfing, utförsåkning och var i yngre år elitgymnast. Min okuvliga vilja och energi har hjälpt mig att behålla en positiv livssyn.

Den 10 juli år 2000 förändras mitt liv i en handvändning. I en bilolycka fick jag allvarliga skador i nacken. Jag förändrades direkt, mitt minne försämrades, jag fick konstant smärta och en mängd andra besvär. Skadorna ledde till att den annars så levnadsglada och aktiva Carin förlorade sitt arbete sex veckor senare och hon förlorade möjligheten att leva det liv som hon brukade och som hon var van vid.

Jag hade innan olyckan aldrig haft några som helst besvär med smärtor, depression eller annat och hade tidigare endast varit sjukskriven under sammanlagt två månader på grund av sorgearbete i samband med min brors bortgång.

Efter olyckan vandrade jag i den svenska vården i flera år utan att få någon hjälp. Se Dagboksanteckningar. Inte ens specialistsjukhusen kunde hjälpa mig. Jag beslöt mig därför att åka till USA och senare även till Iran för att med egna medel finansiera för mig livsviktiga operationer i övre halsryggen.

Till en början förstod jag inte att jag blivit så allvarligt skadad. Efter ett år fick jag klarlagt att jag led av en nackskada men inte förrän jag åkte utomlands tio år efter olyckan och blev undersökt med magnetröntgen av specialister på nackskador fick jag veta att min nacke var bruten. Detta förbisågs av min husläkare vid otaliga läkarbesök. Bilen som jag körde blev skrotad. Skadorna resulterade i att jag blev helt arbetsoförmögen efter olyckan och sjukpensionerad 1 ½ år därefter med diagnosen whiplashskada.

Här är en bild på den skadade bilen som skrotades.

bilen

Problemen för nackskadade bottnar bland annat i oförmågan inom den svenska sjukvården att ställa rätt diagnos vilket också framgår av Whiplash-kommissionens slutrapport (se länkar sist i detta inlägg).  I Sverige vill man inte prioritera dessa frågor. Det finns få läkare i Sverige som kan eller vill tyda röntgenbilder på skador i halsryggen och ingen läkare har lyckats stabilisera halsryggen utan komplikationer. Sådan vård utförs alltjämt inom ramen för så kallade forskningsprojekt i Sverige vilket också framgår av Whiplashkommissionens slutrapport.

Vad är en whiplashskada? En whiplashskada/nackskada kan uppstå när kroppen plötsligt utsätts för en yttre kraft som kastar huvudet från ett ytterläge till ett annat. Skadan kan beskrivas som en stukning av nacken som kan ge allt ifrån lindriga till mer allvarliga symtom såsom vid bruten nacke. Besvären beror i första hand på att vävnader i och kring halsryggen skadas. I vissa fall skadas ledbanden (alarligamenten) och i vissa fall skadas ledkapslarna så att kotorna i nackleden kan tränga in i ryggmärgen vid rotationsvåld av huvudet och i värsta fall leda till döden. Nacken är med andra ord instabil. Dessutom kan skadorna efter en bilolycka omfatta blödningar i hjärnstammen och i hjärnan. Ungefär 9000 svenskar drabbas varje år av nackskador i trafiken och av dessa drabbas 10% av allvarliga skador. Whiplashskador som leder till bestående men utgör 50 – 60 procent av personskador efter en krock. Många av dom blir invalidiserade resten av sitt liv eftersom dom inte får något stöd i det svenska samhället och endast 1 av 10 får den ekonomiska ersättning dom är berättigade till från trafikförsäkringen. Kroniska whiplashrelaterade besvär inkluderar bland annat: Svår smärta och smärtspridning • Begränsad nackrörlighet • Diskdegeneration • Ökad muskelspänning • Neurologiska symtom som känselstörning i armar och ben • Yrsel och balansproblem • Störningar i ögats rörelsefunktion • Psykologiska problem, som depression, och posttraumatisk stress • Kognitiva svårigheter • Käkproblem. Det finns ingen annan diagnos som har samma symtombild.

Skador i halskotpelaren är särskilt allvarliga bland kotpelarskadorna eftersom halsryggmärgen har en avgörande roll inte bara för funktion i armar och ben utan även är av betydelse för vitalfunktioner som andningsmuskulatur, hjärtaktivitet, blodtryck m m. De nervrötter som utgår från halsryggmärgen är viktiga för kontroll av armar, händer och fingrar, vilka har stor funktionell betydelse för den enskilde individen.

Utgångspunkter: Eftersom nackskador är svårare att upptäcka än många andra skador är det relativt enkelt att hävda att skadorna har andra orsaker än en trafikolycka. Det är då såklart en fördel för försäkringsbolagen om vården inte bygger upp tillräcklig kompetens inom området nackskador. Nackskadade får därför inte den vård, framför allt diagnostik, dom behöver för att komma vidare vilket också leder till att det blir svårt att påvisa ett direkt samband mellan besvären och en trafikolycka vid en tvisteförhandling i domstol.

Försäkringskassan som konsekvent nekat att utge ersättning till nackskadade som åker utomlands för att få vård hävdar att metoderna inte används i Sverige och att de inte följer internationell vetenskap och beprövad erfarenhet. Det blir då även på grund av detta svårare för den skadade att styrka ett direkt samband mellan olyckan och besvären.

Sjukvården, försäkringsbolagen, försäkringskassan och domstolarna går hand i hand. Detta är själva kärnfrågan.

Försäkringskassan bryter i detta fall mot lagstiftningen. Enligt 5 § ersättningslagen har en patient rätt till ersättning för kostnader som har uppkommit till följd av att han eller hon har tagit emot vård i ett annat land inom EES, under förutsättning bl.a. att patienten skulle ha haft rätt att få vården bekostad av det allmänna om den tillhandahållits i Sverige.

Även försäkringsbolagens försäkringsläkare hävdar att de metoder som används utomlands inte följer vetenskap och beprövad erfarenhet. Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) klargör att svensk sjukvård i alla dess facetter skall bedrivas enligt ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Begreppet har dock aldrig specificerats i vare sig lagstiftning, proposition eller förarbete, inte heller i någon dom har begreppet definierats. Uttrycket är en antik lagstiftningsrelik från år 1890.

Sedan dess har läkare, jurister, statliga utredare m fl förgäves försökt att definiera begreppet. Socialstyrelsen (SoS) har flitigt använt det för åtgärder riktade mot sjukvårdspersonal. Försäkringskassan (FK) har nyttjat begreppet för att neka patienter ersättning. Begreppet tolkas godtyckligt vilket resulterar i en skönsmässig bedömning. Därmed frångås likhet inför lagen.

Jag har själv drivit ett tvisteärende ända till Högsta Domstolen och efter att ha läst många domar i tvistemål mellan försäkringsbolag och nackskadade och varit närvarande vid ett antal rättegångar kan jag konstatera att de nackskadade för en ojämn kamp mot försäkringsbolagen. Försäkringsläkarna ifrågasätter oftast att den skadades besvär är orsakade av en trafikolycka och hävdar att besvären istället till största delen beror på konkurrerande skadeorsaker. Exempelvis att besvären är vanliga i den svenska befolkningen, att besvären kan förklaras av en depression, att det förväntade sjukdomsförloppet inte följer den traumatiska principen, det vill säga att besvären avklingar med tiden och läker ut av sig själv, eller att besvären kan förklaras av fibromyalgi och så vidare (se sammanställning av försäkringsläkares retorik från 10 domstolsförhandlingar i slutet av inlägget). Försäkringsläkarna ägnar sig åt att granska den skadades journaler i hopp om att hitta konkurrerande skadeorsaker som inte har med olyckan att göra. Dom arbetar samtidigt med att systematiskt ifrågasätta kompetensen inom området hos de behandlande läkarna och ifrågasätter även deras behandlingsmetoder samtidigt som dom själva saknar nödvändig kompetens inom området, vilket framgår av deras retorik.

Flertalet försäkringsläkare är ortopeder, psykologer eller neurologer men ingen av dem har tillräcklig kompetens om nackskador för att kunna göra korrekta bedömningar. Däremot finns det skickliga kompetenser inom området i bland annat Finland, Norge, Spanien, Iran, Australien, England och USA. Svensk sjukvård står och stampar på samma fläck utan att vilja ta till sig denna kunskap. Detta bekräftas av en före detta försäkringsläkare i SVT’s Uppdrag Granskning i oktober 2009 där han säger att det trots forskningsmiljoner inte händer någonting.

Den bristande kompetensen i Sverige medför ofta att felaktiga diagnoser ställs.

Se misstag i vården.

Se även detta.

Man frågar sig då om svensk vård lutar sig mot vetenskap och beprövad erfarenhet. Exempelvis fick Sundsvalls Sjukhus i början av 2017 anlita specialister i Sydney för att tyda röntgenbilder på en nackskadad person. Ungefär samtidigt ersatte Karolinska sjukhuset en nackskadad patient på grund av feloperation i Sverige. Den patienten fick åka till USA för att göra om operationen. Kompetensbristen i vården utnyttjas av försäkringsbolagen när det gäller nackskador vilket leder till att den skadade ofta inte får någon kompensation eller ersättning.

Whiplashdiagnosen: I Whiplashkommissionens rapport ”Diagnostik och tidigt omhändertagande av whiplashskador” (se länken längre ned i texten) finns på sidan 15 – 17 ett resonemang om klassificering av whiplashskadorna utifrån svårighetsgrad där WAD I (Whiplash Associated Disorder I) motsvarar lindriga skador och WAD IV motsvarar de svåraste skadorna. Det är för närvarande den enda klassindelning som finns. De förenklade förklaringsmodellerna som försäkringsläkarna oftast använder vid tvisteförhandlingar i domstolar är bara applicerbara på WAD I det vill säga att nackbesvären är lindriga och avklingar inom några veckor och skadorna oftast läker ut av sig själva. Om den skadade har WAD II eller högre uppstår dock kroniska besvär som förvärras med tiden. Detta nämns inte av försäkringsbolagen. I den samlade symtombilden för en whiplashskada ingår ett 40-tal typiska besvär däribland konstant värk i nacke och skuldror, värk i bröstryggen, bettproblem, kognitiva problem, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, högt blodtryck och balansproblem som en följd av whiplashskadan. Det finns ingen annan diagnos som har samma besvärsbild. Om hela den samlade besvärsbilden debuterar inom ett till två år efter skadetillfället kan man inte resonera som försäkringsläkarna gör.

Sambandsfrågan vid tvisteförhandling: De försäkringsläkare som anlitas av försäkringsbolagen förvirrar domstolarna som oftast inte har tillräckligt underlag eller kunskap för att kunna göra en korrekt bedömning vid en tvisteförhandling. I bästa fall använder den förvirrade domstolen starkt förenklade förklaringsmodeller, exempelvis den traumatiska principen, som levereras av försäkringsläkarna. Försäkringsläkarna hävdar ofta att den skadades besvärsbild inte utvecklats som förväntat och syftar då på WAD I vilket resulterar i att den nackskadade får svårt att göra det klart mer sannolikt för domstolen att symtomen/besvären har ett direkt samband med olyckan än av något annat. Oftast räcker det inte att den skadade företer utförliga journalanteckningar och utredningar, inte ens om dom innehåller diagnosen whiplashskada. Domstolarna dömer mycket olika. I vissa fall vinner den skadade trots att bevisningen är mycket svag men oftast förlorar den skadade trots att bevisningen är stark. Det förefaller vara godtycke som avgör och det skapar misstro till rättssäkerheten. Jag har bevistat domstolsförhandlingar där den skadade haft minst WAD II-skador och försäkringsläkarna påstått att skadorna/besvären inte har samband med trafikolyckan utan att ha undersökt den skadade. Det innebär att dom begår ett brott i juridisk mening eftersom dom vet att 10% av de nackskadade har WAD II eller högre och ett osant intygande kräver uppsåt.

Min rättsprocess:

Tingsrättsdom

Citat ur tingsrättsdomen

1.      Sammanfattningsvis får av utredningen, särskilt med hänsyn till i målet åberopade läkarintyg, anses klarlagt att Carins hälsa försämrades avsevärt vid tiden för den första olyckan samt att hon vid den andra olyckan var i ett tämligen dåligt fysiskt skick sedan en längre tid tillbaka.

2.      Det får således hållas för visst att Carin inte led av någon fysisk sjukdom före olyckan.

3.      Av den medicinska utredning som finns i målet framgår också att Carin vid olika tillfällen bedömdes vara nedstämd eller deprimerad. Dessa anteckningar avser dock perioden efter olyckan. Någon liknande dokumentation från tiden före olyckan finns inte förutom uppgiften om Carins sjukskrivning.

4.      Det är i målet ostridigt att den första olyckan Carin var inblandad i var så pass kraftig att hon kan ha ådragit sig en whiplashskada.

5.      Journalanteckningar i den omfattning de åberopats i målet bör enligt rättspraxis tillmätas ett högt bevisvärde (jfr NJA 2001 s. 657).

6.      Tingsrätten kan inte grunda sin bedömning på någonting som inte dokumenterats, det vill säga någonting som möjligen uteslutits i journalerna.

NJA står för Nytt Juridiskt Arkiv och innehåller vägledande domar fån Högsta Domstolen det vill säga rättspraxis.

I NJA 2001 står också att om någon av läkarna har en speciell kompetens på det ifrågavarande området, är det naturligt att fästa särskild vikt vid hans bedömning. Ett skäl till detta är att uppgifterna lämnats och anteckningarna gjorts utan tanke på det aktuella försäkringsärendet. Det påpekas också i nämnda NJA att försäkringsläkarna inte träffat den skadade. Dessa påpekanden i NJA har tingsrätten inte beaktat.

Försäkringsbolaget har försökt få ärendet preskriberat i en mellandom, ljugit i rätten och motverkat att jag får ta upp nya avgörande bevis i hovrätten. Det var tacken för att jag betalt min trafikförsäkring plikttroget i mer än 30 år. Det är ju onödigt med en trafikförsäkring om den bara ska täcka processkostnader

Försäkringsbolaget hävdade att mina besvär inte hade något samband med trafikolyckan och påstod att besvären ”berodde på något som man inte vet”. Ändå blev jag sjukpensionerad 1½ år efter trafikolyckan på grund av elva whiplashrelaterade skador. (se försäkringskassans beslut i slutet av detta inlägg).

Tingsrätten säger enligt punkt 5 ovan att journalanteckningar i den omfattning de åberopats i målet bör tillmätas ett högt bevisvärde. Ändå har tingsrätten i domen uteslutit all dokumentation som jag åberopat och som direkt pekar på whiplashskada.

Tingsrätten säger vidare i punkt 6 ovan att den inte kan grunda sin bedömning på någonting som inte dokumenterats, det vill säga någonting som möjligen uteslutits i journalerna.  Trots det har tingsrätten antagit att jag haft psykosociala problem före trafikolyckan utan att det står i någon journal. De enda psykosociala problem jag haft var nedstämdhet som ett resultat av trafikolyckan och det hör till bilden liksom smärtorna och alla andra besvär. Någon depression har jag aldrig haft.

Om journalanteckningar enligt praxis ska tillmätas högt bevisvärde borde det stå utom allt tvivel att mina skador orsakats av trafikolyckan eftersom hela min besvärsbild går att härleda till trafikolyckan men inte längre bak i tiden. Ändå bifaller tingsrätten inte min talan. Istället använder tingsrätten sig av svävande uttryck och använder sig felaktigt av den så kallade traumatiska principen och konstaterar att en utveckling och försämring av besvären över tid synes tala emot en whiplashrelaterad skada. Tingsrätten utesluter därmed möjligheten att jag har mer allvarliga nackskador fast det enligt flera källor, bland annat Whiplashkommissionen och Socialstyrelsens rättsliga råd är typiskt att besvären ökar under åren närmast efter skadetillfället vid allvarliga nackskador.

Domskälen innehåller allvarliga fel såväl i Tingsrätten som Hovrätten. Domstolarna har inte redovisat några resonemang om hur man vägt mina omfattande bevis mot försäkringsbolagets antaganden.

Jag har genomgått 9 omfattande utredningar och 2 operationer av specialister på nackskador som visar att jag har svåra nackskador som jag fick vid trafikolyckan, det vill säga samband är klart påvisat. Bland annat genomgick jag 2006 en operation i USA som gav en viss förbättring. Kirurgen som opererade mig kom med flyg från USA för att vittna.

Domstolarna har inte nämnt något om att diagnosen whiplashskada står på flera ställen i mina utredningar trots att man tillmäter journalanteckningar högt bevisvärde. Vittnesmål från dessa specialister finns också inspelat från rättegången.

Tingsrätten kommer fram till att jag före olyckan ”var i vart fall i allt väsentligt fysiskt frisk”. Kommentar: ordvalet ”i vart fall i allt väsentligt fysiskt frisk” är inte tillräckligt precist för att man ska kunna uppfatta att jag var helt frisk innan olyckan. Uttrycket är svävande. Antingen var jag frisk eller så var jag det inte. Tingsrättens har inriktat sig på att försvaga min bevisning genom svävande tidsangivelser och nedgradering av mina vittnens trovärdighet samt att avstå från att väga in allt från mina journaler som fastslår att jag har en whiplashskada.

Tingsrätten skriver att bevisningen inte kommer att särskilt genomgås i domen utan endast refereras till i den omfattning tingsrätten finner den vara av värde för bedömningen. Vilken bevisning som åberopats framgår emellertid särskilt av tingsrättens anteckningar. Enligt tingsrätten relevanta uppgifter som angivits i journalen redovisas i kronologisk ordning i domen. Kommentar: Tingsrätten har i kronologisk ordning återgivit journalanteckningar fram till tidpunkten då jag fick diagnosen whiplashskada det vill säga diagnosen omnämns inte.

Av tingsrättens anteckningar framgår att domstolen endast återgivit valda delar av journalanteckningarna som till exempel bröstsmärta och att man inte återgivit sådana journalanteckningar som beskriver övriga whiplashrelaterade symtom. Jag anser att all dokumentation är relevant inte minst ur rättssäkerhetssynpunkt? Exempelvis att jag sjukpensionerades.

Tingsrätten framhåller att jag hade haft en tung period i livet strax innan olyckan dels på grund av uppbrottet från min sambo, dels på grund av sorgearbete då min far, mor och bror avlidit under en tidsperiod om ett år. Jag var på grund av kris i samband med detta också sjukskriven under två månader. Kommentar: Mina båda föräldrar gick bort tre år innan olyckan och jag var sjukskriven för att kunna bistå min bror som låg för döden. Denna sjukskrivning ägde rum två månader innan olyckan men det finns inga journalanteckningar som visar att jag hade några psykosociala problem i enlighet med vad försäkringsbolaget antagit. Detta visar att tingsrätten inte har klart för sig vad som står i mina dokument. Tingsrätten har använt sig av en felaktig journalanteckning trots att detta påpekades vid förhandlingen. Dessutom konstaterar tingsrätten i punkt 3 ovan att uppgifterna om nedstämdhet härrör från tiden efter trafikolyckan.

Det finns fler fel i journalen. Bland annat framgår det inte av journalen, men däremot av vittnesmål, att jag vid första läkarbesöket klagade på nackvärk som jag fick redan i samband med olyckan.

Sammanfattningsvis, säger tingsrätten, får av utredningen, särskilt med hänsyn till i målet åberopade läkarintyg, anses klarlagt att min hälsa försämrades avsevärt vid tiden för olyckan.  Kommentar: Återigen används ett svävande tidsuttryck vilket medför att det blir svårare att fastställa ett tidssamband trots att mitt bevismaterial är entydigt. Mitt första läkarbesök var helt inriktat på typiskt whiplashrelaterade besvär och inte på psykosociala problem som försäkringsbolaget påstod att jag hade. Jag var ju helt frisk innan. Förlusten av mina anhöriga klarade jag genom normalt sorgearbete som alla andra. Det var väntade förluster.

Tingsrätten har endast återgivit journalanteckningar från min husläkare som handlar om värk i bröstet och psykosociala besvär. Dessa besvär är typiska besvär för en whiplashskada. Alla andra symtom som tillsammans tyder på whiplashskador och som står i mina journalanteckningar bland annat mina försäkringsmedicinska utredningar, har uteslutits.

Exempelvis har följande tre journalanteckningar inte omnämnts av tingsrätten:

2001-10-26 noteras i journalen: ”Patienten bör få kontakt med whiplash-team med anledning av tidigare skada och resultatet av magnetröntgen halsrygg (buktande disk) föranleder att patienten bör remitteras till ortoped för snar bedömning”. Operation övervägdes.

2002-01-15 noteras i journalen: ”Patienten var hos neurolog 28 november, efter att tremorn (skakningar) debuterat. Han har bedömt att det är ett uttalat muskelspänningstillstånd och sannolikt whiplash-skada.”

2002-03-05 ställdes slutligen diagnosen whiplash-skada efter omfattande utredningar.

Varför nämns inte detta i domen? Tingsrätten 0ch försäkringsläkarna har uppenbarligen medvetet undvikit att ta med, för mig, relevant information och i stället framtonat en bild som det över huvud taget saknas stöd för.

Utöver dessa tre viktiga journalanteckningar finns det bland annat sex omfattande medicinska utredningar som fastställer nackskador orsakade av trafikolyckan (se slutet av mitt inlägg). Dessa har tingsrätten inte nämnt.

Enligt journalutdrag från Neurologiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset, efter min andra trafikolycka den 21 juli 2004 upplevde jag enligt tingsrätten förvärrade smärtor från nacken samt känselbortfall i händer och fötter. Min rörlighet i halsryggen var kraftigt nedsatt. Kommentar: Vid besök på Cityakuten och Karolinska Sjukhuset fick jag diagnosen nackdistortion (stukning av nacken). Inte heller detta står omnämnt i domen.

Tingsrätten igen: ”Såvitt tingsrätten uppfattat saken utgår något förenklat samtliga läkare från en av två utgångspunkter. Den ena gruppen utgår från traumat vid olyckstillfället och ser till utvecklingen av besvären närmast efter olyckan samt symtomutvecklingen i ett längre perspektiv. Den andra gruppen utgår från symtomfloran och finner utifrån den en möjlig historisk orsak/förklaring till besvären. Beroende på vilken utgångspunkt respektive läkare använt har de kommit till olika slutsatser i fråga om samband mellan olyckorna och Carins besvär”. Kommentar: Båda grupperna utgår från traumat vid olyckstillfället och ser till utvecklingen av besvären såväl på kort som på lång sikt. Det som skiljer läkarna åt är att de behandlande läkarna ser på den samlade symtombilden så som den beskrivits i Whiplaskommissionens rapport och av Socialstyrelsen med flera. Försäkringsläkarna utgår ifrån hypotesen att mina besvär utvecklats av situationen innan olyckan. Tingsrätten har dock klarlagt i punkt 3 ovan att det inte finns någon dokumentation som stödjer detta.

Försäkringsbolagets läkare sitter i ett jävsförhållande vilket inte de behandlande läkarna gör.

Tingsrätten har konsekvent nedvärderat bevisvärdet hos mina vittnen trots att vittnesmålen vilar på dokumenterade medicinska utredningar upprättade under närmaste två åren efter olyckan av specialister som undersökt mig.

Tingsrätten rör sig hela tiden med luddiga tidsbegrepp såsom ”i tiden för” vilket resulterar i att ett exakt tidssamband inte skulle föreligga enligt tingsrätten. Eftersom det enligt min dokumentation finns ett starkt tidssamband så innebär det att tingsrätten inte läst in sig objektivt på mitt material eller att dom innan förhandlingen bestämt sig för att min talan ska avvisas.

Efter tingsrättsförhandlingen tog jag kontakt med Nackskadeförbundet och fick veta att det fanns möjligheter till rätt röntgendiagnostik och även operationer utomlands. Jag bekostade därför själv en steloperation av nacken i Iran vilket resulterat i påtagliga förbättringar. Denna operation visar objektivt på mina skador och har dokumenterats med videofilm. Detta nonchaleras både av försäkringsbolaget och domstolarna.

Hovrätten fastslår tingsrättsdomen.

HovrättsdomNyaBevis

Sakframställan till hovrätten

Hovrättsdom       

Högsta domstolen avslår min resningsansökan med motiveringen att ärendet inte tillför rättstillämpningen något.

Högsta Domstolen

Hela rättsprocessen var en oerhört chockartad upplevelse eftersom både försäkringsbolaget och domstolarna undanhöll viktiga bevis och fakta i alla tre instanserna. Jag fick ingen möjlighet att bemöta de felaktigheter som kom fram under förhandlingarna, det var mitt ombud som skulle föra min talan. Det går inte att dra slutsatsen att jag har en whiplashskada enbart genom att läsa domsluten. Hur ska man kunna förlita sig på domstolarna när dom hanterar ärendena på detta sätt.

Fel ställda beviskrav och rättegångsfel? Att jag måste göra det klart mer sannolikt att mina besvär beror på olyckan än ”något annat som man inte vet” är högt ställda beviskrav vilket visar sig däri att försäkringsbolaget som bygger sin bevisning enbart på indicier vinner sin talan. Flera mycket viktiga utredningar som jag lämnat in till domstolen saknas i sammanställningen över bevismaterialet i domen. Jag hade skrivit ner händelseförloppet dag för dag efter olyckan (se dagboksanteckningar i slutet på mitt inlägg) och ville ta med det som bevismaterial men det vägrade mitt ombud att göra. Domstolarna har endast prövat sambandsfrågan gentemot försäkringsbolagets antagande att min arbetsoförmåga har ”någon annan orsak” och min motpart har inte åberopat någon speciell orsak till mina besvär. Till detta kommer att försäkringsläkarna förhörs efter det att mina vittnen förhörts. Dom kan med andra ord ifrågasätta mina vittnen vilket dom också gör.

Jag förvägrades med ett fullständigt ofattbart skäl från hovrättens sida att ta upp de nya bevisen i hovrätten. Bland annat videofilmen från steloperationen av nacken, där det framgår att jag har en atlantoaxial subluxation, bruten nacke med skador på ledband och facettleder, vilket medförde att mina kotor i nacken stod snett och tryckte mot hjärnstammen. Neurokirurgen förklarar och visar tydligt att ledbanden i nacken är skadade och utsträckta. Vidare vägrades jag ta upp operationsrapporten, två omfattande röntgenundersökningar, en i Finland och en i Norge (se länkar sist i inlägget). Operationsrapporten och filmen bekräftar fynden från röntgenundersökningarna. Dessutom finns två läkarutlåtanden från svenska läkare, bland annat min husläkare, som verifierar en påtaglig förbättring av mitt tillstånd efter operationerna i USA och Iran.

Hovrätten klarlägger först angående min nya bevisning att jag inte kände till att dessa behandlingsmöjligheter existerade vid tidpunkten för tingsrättsförhandlingen. I nästa andetag avvisar hovrätten min nya bevisning med den motsägelsefulla motiveringen att inget hade hindrat mig från att ta upp de nya bevisen vid tingsrättsförhandlingen och att jag borde känt till dessa metoder redan då, trots att det rör sig om mycket specialiserad vård som inte finns i Sverige. Ingen som jag träffat i den svenska vården kände till dessa metoder. Om hovrätten kräver att jag skulle känt till dessa metoder innan tingsrättsförhandlingen borde dom rätteligen kunna ange vart man kan få tag på sådan information. Det finns såvitt jag vet ingen lagstiftning som hovrätten kan luta sig mot.

Hovrättens synsätt strider mot 50:25 rättegångsbalken som säger att om man gör sannolikt att man inte kunnat åberopa bevismedlet i tingsrätten (till exempel då man inte tidigare kände till att möjligheterna existerade) så ska man få ta upp dessa omständigheter som ny bevisning i hovrätten.

Jag har fört mitt ärende ända till Högsta Domstolen men förlorat min talan mot försäkringsbolaget och gått miste om den ersättning jag har rätt till. Högsta Domstolen redovisar inte hur dom resonerat i mitt fall kring domskälen i underinstanserna utan avfärdar endast ärendet med motivering att det inte tillför rättstillämpningen något nytt. Jag får en känsla av att det var uppgjort att jag skulle förlora.

Allt är förvanskat vilket framstår tydligt när man läser försäkringsläkarnas inlagor och analyserar domskälen. Jag har kommenterat motpartens inlagor/utsagor enligt nedan:

Motpartsinlagor  Motpartsutsagor

Försäkringsbolaget behöver inte utveckla sin talan, det räcker med att dom lägger fram hypoteser om tänkbara skadeorsaker. Dom behöver inte lägga fram några bevis för sina påståenden. Hovrätten för Övre Norrland i dom T50-12 2014, sidan6-7, utgör dock ett intressant undantag vilket vid jämförelse med andra domar i likartade fall visar att domstolarna dömer olika beroende på om man tillämpar rättspraxis eller ej. Det blir i praktiken ett lotteri.

Hovrätten hänvisar till NJA 2001 s 657 (se länken lägre ner på denna sida) som innehåller flera vägledande principer. Tingsrätten i Östersund har endast tagit fasta på frågan om bevisvärdet i journaler i nämnda NJA.

I samma NJA sägs exempelvis att journalanteckningar kan vara behäftade med fel. Tingsrätten bortser från detta vilket medför att tingsrättens bedömning leder till fel slutsatser i mitt fall.

Domstolen har nedvärderat bevisvärdet hos mina vittnen med hänvisning till att det gått lång tid från olyckan fram till domstolsförhandlingen, man kan enligt domstolen inte lita på så gamla vittnesmål. Vittnesmålen stöds dock av skriftliga intyg som finns upprättade åren närmast efter olyckan. Jag vände mig till mitt försäkringsbolag med skadeanmälan dagen efter olyckan och skickade in alla mina läkarjournaler och utredningar som gjordes under året efter olyckan för att säkerställa diagnosen whiplashskada (sammanlagt mer än 40 läkarbesök). Ett av mina huvudvittnen, docent Åke Nyström, kom ända från USA för att vittna. Mer än så kan man knappast göra. Det hjälpte inte att mina vittnen var samstämmiga. I själva verket är det försäkringsbolaget och domstolarna som är orsak till den långa handläggningstiden, bland annat på grund av en mellandom där försäkringsbolaget utan att lyckas försökte få mitt ärende preskriberat.

Ekonomiska intressen.  Istället för att få ersättning från mitt försäkringsbolag har jag dömts av domstolen att betala alla rättegångskostnader, ungefär 1 miljon kronor. Skulden kommer jag aldrig att kunna betala igen eftersom jag med min sjukpension saknar möjlighet att göra det. Genom att både tingsrätten och hovrätten bortser från mitt omfattande bevismaterial och i stället väger in motpartens indicier att det kan finnas ”någon annan orsak” till besvären så undviker domstolarna att det uppstår en prejudicerande dom till den nackskadades fördel. Man tillmötesgår således försäkringsbolagen som kan fortsätta att övervältra kostnaderna på samhället.

Den skadade blir rättslös och tvingas in i ett passivt tillstånd eftersom domstolarna kräver ett perfekt tidssamband mellan trafikolyckan och arbetsoförmågan. Detta är olyckligt ur ett samhällsperspektiv och försämrar den skadades prognos.

Försäkringsbolagen väljer att lägga stora summor pengar på korrupta domstolsprocesser istället för att fullfölja försäkringsavtalet. Situationen liknar den i Kafkas Processen där huvudpersonen en morgon vaknar upp anklagad för något han inte gjort, samhället sätter ingen tilltro till individen.

För att synliggöra dessa missförhållanden har jag skrivit en bok, ”Misshandlad i sjukvård och rättsväsende”. Den kan tas ned genom att klicka på bilden.

FramsidaLiten

Boken speglar en sida av vårt samhälle som många kanske inte känner till, en värld där kostymklädda personer skor sig på nackskadades bekostnad. Såväl advokater som försäkringsläkare är intresserade av att bibehålla detta system eftersom det är så lukrativt. Att bibehålla systemet gagnar ju också försäkringsbolagen. Jag har dock svårt att förstå hur våra förtroendevalda riksdagspolitiker (som är väl medvetna om situationen) kan låta det fortgå. Boken visar på allvarliga brister i rättssäkerheten, hur advokater livnär sig på personer i trångmål och att skaderegleringen haltar.

Sedan boken kom ut har jag fått samtal från många förtvivlade personer som sitter i samma situation som jag och alla har precis samma erfarenheter. Det rör sig om tragedier där hela familjer har drabbats. De flesta ger upp, dom orkar inte slåss för sin rätt och vill inte riskera att förlora allt dom äger.

Om en enskild individ lurar ett försäkringsbolag får han/hon kännbara straff men det verkar vara legitimt att bedra försäkringstagarna, åtminstone dom nackskadade. Det är uppenbart att samhället värnar om institutionerna i systemet. Det förekommer att några vinner sin talan mot försäkringsbolaget och det kanske är just för att visa att försäkringsbolagen ändå tar sitt ansvar ibland. I några fall har personer som valt att strida för sin rätt fått gå från hus och hem eftersom dom inte kunnat betala rättegångskostnaderna.

Systemförändring.  Min uppfattning är att all skadereglering ska skötas av ett oberoende organ (naivt tänkt) där nödvändig kompetens för bedömning i dessa medicinskt komplicerade mål finns. Det är enda sättet att minimera risken för oegentligheter som förekommer vid skaderegleringen i dag. Regleringen av personskador vid trafikolycka borde således inte ske i vanliga domstolar utan i specialdomstolar och absolut inte i Trafikskadenämnden, som har kopplingar till försäkringsbolagen. Hela systemet där ”köpta” försäkringsläkare har ”vetorätt” borde läggas ned.

Det finns ett nätverk med flera hundra försäkringsläkare, knutna till försäkringsbolagen och försäkringskassan, som motverkar en sund utveckling av diagnosmetoderna i Sverige. De läkare som engagerar sig i metoder för diagnostik och att åtgärda skadorna och som påvisar nackskador blir ofta ifrågasatta av försäkringsläkarna. Eftersom dessa försäkringsläkare också upprätthåller en läkarroll inom vården borde frågan om ett dubbelt huvudmannaskap, det vill säga landstingen respektive försäkringsbolagen, diskuteras ur rättssäkerhetssynpunkt och ur ett strikt läkaretiskt perspektiv. När dessa läkare extraknäckar som försäkringsläkare åt försäkringsbolagen står de inte under socialstyrelsens uppsyn vilket de gör när de tjänstgör för landstingens räkning.

Varför ska försäkringsbolagen få lägga försäkringskollektivets pengar på meningslösa processer som bara sysselsätter försäkringsläkare och advokater samtidigt som den skadade blir ett brottsoffer? Pengarna hade ju kunnat användas till forskning, kompetensutveckling och meningsfull vård så att den skadade individen hade kunnat återgå till ett mer normalt liv.

Det borde vara en prioriterad fråga att utarbeta effektiva diagnos- och vårdmetoder för att minska samhällskostnaderna och lidandet hos de nackskadade.

Frågan om försäkringsläkarnas roll vid utformning av utlåtanden och i rättegångar har flera gånger varit föremål för debatt i riksdagen men längre än så har det inte kommit under de senaste 50 åren. Och det kanske aldrig blir någon förändring så länge som försäkringskollektivets pengar ska skyddas. Massmedia har vid olika tillfällen berört de nackskadades problem men aldrig visat hela bilden av hur illa behandlade nackskadade blir i vården och i våra domstolar. Problemen med bristande vårdrutiner, att försäkringsbolagen inte tar sitt ansvar och de bristfälliga rättsprocesserna hänger samman. Att dessutom bevisbördan är orimligt hög i nackskademål gör att rättssäkerheten är låg för de nackskadade.

  • Varför leder svensk forskning på området inte någon vart?
  • Varför ska en ny medicinsk bedömning göras av jäviga läkare som aldrig träffat den skadade. Bedömningen har ju redan gjorts av opartiska specialistläkare?
  • Varför fick den ende försäkringsläkaren som åsatt mig invaliditet, 15%, inte vittna i domstolen?
  • Vad var den egentliga orsaken till att jag inte fick använda filmen från operationen som bevis och var det rättegångsfel?
  • Varför ville inte mitt ombud ta med mina dagboksanteckningar som bevis?
  • Varför utkräver domstolen inte ett medicinskt underlag kring försäkringsbolagets påståenden om tänkbara konkurrerande skadeorsaker?
  • Varför hanteras dessa medicinskt komplicerade frågor i domstolar som inte har kompetens att göra korrekta bedömningar?
  • Borde inte Socialstyrelsen ha tillsyn över försäkringsläkarna även om dom arbetar på uppdrag av ett försäkringsbolag?
  • Kan man utesluta jäv hos försäkringsläkarna som är arvoderade av sin uppdragsgivare?
  • Varför gömmer sig svenska läkare bakom begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet” samtidigt som dom använder förklaringsmodeller som inte är förankrade i vetenskapen?
  • Alla dessa frågeställningar och hela min egen rättsprocess pekar på att rättssäkerheten kan ifrågasättas. Vem granskar domstolarna?
  • Varför ska samhället ta stora kostnader i onödan varje år när det bevisligen går att åtgärda nackskadorna om kompetensen funnits?
  • Varför ska nackskadade bära vårdkostnaderna själva?
  • Dessa missförhållanden kommer att fortgå så länge som den svenska vården inte använder effektiva diagnosmetoder och så länge som det ekonomiska ansvaret kan övervältras på samhället.

Mitt råd till dig som har för avsikt att stämma ditt försäkringsbolag är att du innan du gör det skaffar ett läkarutlåtande som beskriver den samlade symtombilden och orsakerna till den. Det är också viktigt att påvisa om hela denna symtombild går att härleda i tiden till ett och samma olyckstillfälle samt att symtombilden inte fanns före detta tillfälle.

Om man går in på Sveriges Riksdags hemsida och söker under interpellationer på ”trafikskadade” så hittar man flera interpellationer som visar att systemet med trafikförsäkring inte fungerar som det ska.

Jag har med detta inlägg försökt ge en objektiv bild av situationen för nackskadade i Sverige och som sagt jag är inte den ende som drabbats.

För mig är det inte bara en kamp om överlevnad, det är också en fortsatt kamp om rättvisa, att inte bli trampad på trots att man redan ligger.

Skriv gärna och kommentera längst upp på den här sidan.

Carin Millfors

E-post: millfors2@hotmail.com

Se även följande länkar:

Utveckling av talan, Östersunds tingsrätt (Trycket)

Dagboksanteckningar

Arbetsgivarintyg

Försäkringskassans beslut år 2002 att sjukpensionera mig

Utredning Staywell AB

Utredning överläkare Karin Rudling

Utredning ortoped Ingemar Söderlund

Utredning neurokirurg Åke Nyström

Utredning neurokirurg Lars Wallstedt

Röntgenutlåtande Norge

Röntgenutlåtande Finland

Videofilm från min steloperation i Iran

Operationsrapport neurokirurg Abbas Montazem

Olle Bunketorp docent trafikmedicin

Socialstyrelsens rättsliga råd

Retorik försäkringsläkare (tio olika domar)

NJA 2001 sidan 7-8

Whiplashkommissionens rapport Diagnostik och tidigt omhändertagande av wiplashskador 2005.

Whiplashkommissionens slutrapport 2005.

Interpellationsdebatt nackskador

Interpellationsdebatt nackskador

Debattinlägg

Film om nackskador

Artikel i Newsvoice

Nackskadeförbundet

NRH

Triggerpunkt

Publicerat i Nackskadade | 2 kommentarer